”Mest förvånande var girigheten”

Våren 2004 förvandlade sig journalisten Kerstin Fredholm till den svartarbetande städerskan Anita Lundin för att under falsk identitet söka uppdrag via annons.

Under ett halvår samlade hon erfarenheter till boken ”Fint hemma”, som ger en oretuscherad bild av verkligheten för de tiotusentals kvinnor som för svarta löner och i vissa fall ingen lön alls städar välbeställda svenskars hem.
”Anita” satte in en radannons i Stockholms fyra innerstadstidningar som delas ut gratis på Södermalm, Kungsholmen, Östermalm och Vasastan:
Städhjälp i hemmet?
Medelålders kvinna, f d hemmafru, som har lång erfarenhet av allehanda städoch
hushållsgöromål önskar arbeta i privata hem. Även stor erfarenhet av barn. Hundvana. Mycket flexibel. Noggrann. Körkort finnes.
076 875 6640

Ett av hundra jobb vitt

– Bara ett svar av hundratals handlade om ett vitt jobb. Det var självklart att det varken skulle betalas skatt eller arbetsgivaravgift. Och de flesta hade erfarenhet
av svartstädning sen tidigare och talade helt öppet om det, berättar Kerstin Fredholm.
Unga familjer i karriären, som önskade avlastning?
– Nej, så var det i allmänhet inte. De flesta hade inga barn. Det var bortskämda människor, inte alltid osympatiska, men genomgående mycket giriga. En var förbundsjurist, gift med ett hovrättsråd och de hade ett barn.
Hon övertalade sin man, hovrättsrådet, att anlita Anita trots att han var mycket tveksam.
– Jag städade också hemma hos en ombudsman i ett fackförbund. Det var människor som fixade och ordnade för sig på alla områden. En hade fyra svartjobbare i tjänst, bland annat för att sköta ett sommarhus. Huset var för stort för henne, precis som trädgården eftersom hon inte klarade att sköta någonting själv.

Hemlös arbetade för husrum

– Hon lät också en hemlös kvinna bo i ett litet rum i sin villa utanför Stockholm.
Hon betalade mig 75 kronor i timmen, men den andra kvinnan hade getts fler och fler arbetsuppgifter i utbyte mot att hon fick bo i det där rummet. Jag kan tänka mig att marknadsvärdet på hennes jobb var 20 000 i månaden.
Hur ser du på förslaget om avdragsrätt för hushållsnära tjänster?
– Jag tycker det är förbluffande om man ser hur det ser ut i den offentliga sektorn. I verkligheten rör det ju sig om en riktad skattesubvention till människor som redan
nu har råd att betala för dessa tjänster. Och jag tror inte att de människor jag jobbade hos är intresserade av att betala ens 150 kronor i timmen, då föredrar de
att lösa sina städproblem privat – det vill säga svart.

Bara svartlöner

– Det är också så att många av dem som jobbar så här inte kan jobba vitt, de kanske inte har arbetstillstånd. En del är missbrukande kvinnor. Det finns alltför många fattiga och marginaliserade kvinnor som kan utnyttjas för att göra den här sortens jobb. Och skulle man anlita någon vitt skulle man kanske hellre välja någon annan.
Ett argument för avdraget är att det skulle avlasta kvinnor i karriären, rentav främja ökad jämställdhet.
– Vad det snarare handlar om är ju att vissa män ska kunna köpa sig fria från
städningen. Att städa sitt eget hem och hålla ordning på sina prylar, det ingår i
vuxenlivet. Just städning i hemmet är en privat angelägenhet. Jag kände ofta en olustig och ofrivillig intimitet när jag var Anita och plockade med deras saker och kläder, putsade deras badkar och dammsög deras sovrum.
Ska man skaffa jobb till vilket pris som helst och legalisera ojämlikheten? Du är aldrig jämlik när du ligger där och skurar deras toaletter.

Utveckla hemtjänsten

Kerstin Fredholm ser det självklara alternativet i en utveckling av hemtjänsten.
Att jobba privat i någons hem ger ingen utveckling, inget arbetsmiljöskydd och utsätter människor för risken att utnyttjas. Hon värjde sig själv mot ordet piga,
som hon aldrig använde innan hon förvandlade sig till Anita i sin neonfärgade t-shirt. Men bokens förord avslutas med:
”Det är ett ord som inte hör hemma i modern svenska, men jag upptäcker att verkligheten motsvarar ordets existens och fyller det med innehåll än idag.”

Skribent: Håkan Hermansson