Vi föraktar centerns förslag om ungdomsavtal, skriker när Svensk Näringsliv vill sänka ungdomslönerna och gråter när en av våra s-kommunalpolitiker sympatiserande menar att ungdomar under 26 inte är lika sårbara som andra grupper.
Det är oss timanställda ungdomar som det ständigt sparkas på.
Bostadslösa, hungriga på erfarenhet och utan ett normalt socialt liv.
Ständigt i jour, snabba att lyfta luren när det ringer med desperat förhoppning att vår arbetsgivare vill köpa vår arbetskraft. Skulle vi få betalt för den tiden vi väntar skulle vi vara rika vi det här laget. Denna jour förstör vårt sociala liv. Hur många gånger har vi inte tvingats säga: nej, jag kan inte följa med ifall de ringer från jobbet.

Dörren står på glänt, vi har halva foten inne men någon håller emot när vi försöker öppna. Frustrerade funderar vi på hur vi ska kunna utvecklas i yrkesrollen om vi aldrig får chansen att utföra något på riktigt.
Om vi timanställda skulle få för oss att engagera oss fackligt så får vi räkna med konsekvenser. I det kyliga klimatet på arbetsplatsen blir vi ett hot. Arbetsköparen slutar ringa, ger oss konsekvent usla arbetstider
eller säger upp oss. Det sker utan problem eftersom det är svårt för oss att bevisa att dessa repressalier sker på grund av ett fackligt engagemang.

Samhället ger oss också problem.
Få av oss kommer upp i antalet timmar för att träda in i A-kassan.
Vi har inte en chans att få ett hyreskontrakt eftersom vi inte har fast jobb och trygg ekonomi. Listan kan göras lång och trötta sitter vi på tröskeln till välfärdssystemet.
Vi blir frågetecken när rätten till heltid först kommer på sjunde plats i LO:s medlemsenkätundersökning om vilka frågor som är viktigast för LO att driva i politiken. Högre pensioner kom på platsen före. Då undrar vi om någon fattar något om vår situation överhuvudtaget?
Logiskt vore istället att de som är 55 och äldre skulle vara de timanställda och fungera som mentorer för oss ungdomar.
De har bostad.
De har ett genuint socialt liv som de tillskansat sig genom åren.
De har byggt upp en ekonomi.
De strävar oftast efter flexibla arbetstider eftersom familj, barn och barnbarn tycks bli allt viktigare ju äldre man blir.
Vi ungdom ar längtar efter erfarenhet, kunskap
och heltid. Äldre strävar efter flexibilitet och livskvalitet.
Varför inte hjälpa varandra?

Skribent: Sandra Nilsson