Cyberrymden är fylld av pratbubblor.
Antalet bloggar växer explosionsartat. En del av dem fungerar ungefär som en ledarsida i en dagstidning, vilket bekräftas av att lunchekots tidningsKRÖNIKA numera en dag i veckan citerar bloggar.

Många menar att nätet är demokratiskt. Medan dagspressen mest är borgerlig.
Läser du morgontidningarnas ledarsidor i någon av de tio största kommunerna i Sverige, är det garanterat, om inte Bonniers, så i varje fall den borgerliga alliansens röst som talar till dig. Om du nu inte råkar bo i Norrköping, den enda av dessa kommuner som har en socialdemokratisk ledarsida.
Jo, jag vet att den gamla partipressen är död och att de borgerliga ledarskribenterna numera är oberoende. Men det är lätt att se att ledarsidornas och alliansens budskap varit i samma säck innan de kom i påsar.

Är då bloggandet demokratiskt?
Kanske det! Att starta en blogg är ohyggligt mycket billigare än att starta en morgontidning. De borgerliga redaktörerna brukar ju, till familjen Bonniers och den mediala maktkoncentrationens försvar, hävda att vem som helst får lov att starta en tidning eller TV-kanal. Det formella frihetskriteriet är minsann uppfyllt.
Ett krux är dock att det är dyrt att dra igång en egen Sydsvenskan. Det är däremot inte dyrt att starta en blogg.
Kapitalbrist är knappast ett hinder. Tidsbrist däremot. Och tid är pengar. Skall bloggen författas på så kallad arbetstid måste någon annan än läsaren stå för fiolerna. Vilket talar för att det blir samma kapitalstarka intressen, organisationer och institutioner som kommer att dominera också i bloggarnas värld.
Osvuret är ändå bäst. Kanske kan också äntligen de arbetslösa, invandrarna, pensionärerna och de sjukskrivna på allvar komma till tals i samhällsdebatten och i lunchekots tidningsKRÖNIKA. Det vore i så fall ett demokratiskt språng.

På nätet finns det hur mycket information som helst. Och hur mycket desinformation och lögner som helst. Källkritik är av nöden. Är det verkligen sant, det du ser, hör och läser?
En av dessa sega vintermorgnar hör jag på morgon-TV att socialdemokraterna ökat två procent. Moderaterna backar lika mycket.
Nästa nyhet handlar om opinionsanalytikern på socialdemokraternas partikansli på Sveavägen i Stockholm via mejl spridit illvilliga rykten om moderatledaren Fredrik Reinfeldt.
Jag tänker att de politiska motståndarna klarar vi nog av, men hur skall vi orka med allt som våra vänner ställer till med?

Många menar att mejlskandalen är ett uttryck för en amerikanisering av valrörelserna, som kanske just därför numera hellre kallas valkampanjer.
Partierna förlitar sig inte längre på folkrörelsearbete. Ett budskap skall säljas och köpas som i vilken reklamkampanj som helst. Sant eller falskt spelar mindre roll.
Några personer på varje partikansli tilldelas eller tar själva på sig rollen att åka runt med dynghögen, d v s att sprida skit om motståndaren. Nytt är det inte. Olof Palme är den svenske politiker som mer än någon annan utsattes för sådant.

Skribent: