Dansk paranoia blir skånsk

Det är omdömeslöst, skriver Sydsvenskan på ledarplats, att låta tre muslimska och arabisktalande ungdomar från Skåne berätta om Sverige för studenter och medier i arabvärlden.

Omdömeslösheten är UD:s, närmare bestämt Laila Freivalds som initierat resan. Argumentet tycks vara att bilden av Sverige endast kan och bör spridas av äktsvenska karriärdiplomater på betald tjänstetid. Av texten framgår emellertid att olusten också rör misstanken att de unga ambassadörerna i likhet med utrikesministern kanske inte fullt ut delar och sprider ledarskribentens egen begränsade syn på begreppet yttrandefrihet.
För Sydsvenskan gäller fortfarande att det senaste halvårets debatt med utgångspunkt från de i mångas ögon rasistiska muhammedkarikatyrerna, som delat Danmark i två läger och utlöst ett raseri som utnyttjats hårt av muslimska och antimuslimska extremister är en okomplicerad fråga om yttrandefrihet.
Här tycks inte finnas något behov av samtal eller ökad kunskap om den andres kultur. Här saknas helt grund att förklara för opinioner i arabvärlden hur de svenska reaktionerna varit på en debatt som utlöst försvar för en yttrandefrihet som egentligen aldrig varit hotad i Skandinavien men också självrannsakan.
Var och en som följt utvecklingen i Danmark har kunnat se hur landets utomeuropeiska medborgare i allmänhet och muslimerna i synnerhet egentligen aldrig har getts någon rätt att påverka det offentliga samtalets villkor. Det som inte kan och heller inte ska kunna sägas om en jude i nedsättande syfte kan i Danmark obehindrat sägas om en muslim eller arab.
När Jyllandsposten publicerade sina teckningar var också den uttalade avsikten att utnyttja rätten att ”håna och förlöjliga”. Man slog uppifrån och nedåt, större var inte modet.
Danmark är inte ensamt om denna dubbla bokföring. Men reaktionerna i Sverige och vad vi i andra sammanhang kallar övriga västvärlden, inklusive humanisternas Danmark, gav vid handen att många känner skam inför denna dubbelmoral.
Det politiska problemet för Sverige, som i och för sig inte ska överdrivas, är att vi på ett olyckligt sätt kopplats ihop med dansk arrogans. Våra ambassader har eldhärjats och uppenbarligen har föreställningen spritts, omedvetet eller manipulativt, att också Sverige har en politisk ledning som inte i samma andetag kan försvara rätten att publicera också motbjudande bilder och texter och samtidigt ta avståndet från innehållet i dem.
Så förhåller det sig dessbättre inte.
Det är heller inte så att kunskapsspridning, fördomsfritt meningsutbyte och meningsfulla kontakter för att öka förståelsen för svenska förhållanden och svensk debatt är en uppgift enbart för våra utrikes beskickningar.
Det har det aldrig varit.
Av det skälet finns till exempel Svenska Institutet i Alexandria där svenska forskare och studenter möter arabiska kollegor och studiekamrater. Man får utgå från att det inte bara talats arkivforskning och fornhistoria i institutets korridorer de senaste månaderna.
Yttrandefriheten bjuder givetvis att svenska UD inte lägger sig i vad som sägs där och av vem.
Och själva poängen med att låta svenska ungdomar, var och en högt kvalificerad att samtala utifrån egna erfarenheter om svenska förhållanden och utifrån en identitet som också är muslimsk, är att kunskapsutbytet blir fritt och utanför ett officiellt UD-protokoll.
Om danska UD getts chans att tidigt agera ungefär så här hade landets politiska kris och tilltagande paranoia sannolikt aldrig nått dagens bottenläge.

/publicerad i Skånska Dagbladet 11.3.06/

Skribent: Håkan Hermansson