Om att sörja Jugoslavien

Det är fullt möjligt att Jugoslavien under alla omständigheter hade delats efter Titos död för snart 26 år sedan. Men det var nationalisten Milosevic som krossade Jugoslavien i blod.

Han kommer att minnas som krigsförbrytaren som aldrig fick sin dom. De senaste beräkningarna av antalet dödsoffer för krigen på Balkan 1992-98, inklusive Nato-bombningarna i Serbien och Kosovo pekar på ca 130 000 utsläckta liv.
I siffran ingår den enskilt värsta krigsförbytelsen på europeisk jord efter andra världskriget, massakern på mer än 7000 bosniska män och pojkar efter den bosnienserbiska erövringen av staden Srebrenica.
Slobodan Milosevic tände luntan i den serbiska provinsen Kosovo redan i april 1987. I ett tal som hade varit omöjligt att hålla av en karriärpolitiker under Titos livstid hetsade han mot den albanska folkmajoriteten.
Två år senare, då i egenskap av nyvald president i delrepubliken Serbien, upphävde han Kosovos självstyre. Därmed ryckte han undan ett av fundamenten i det system av balans, vikter och motvikter som höll samman Jugoslaviens delrepubliker och autonoma områden i en skör men fungerande statsbildning.
Slobodan Milosevic ersatte Titos konstruktion med en fortsättning av enpartistyret, fast nu genomkorrumperat och infiltrerat av kriminella element, och gav fritt utlopp åt reaktionära, storserbiska strömningar som hade hållits på mattan under åren av relativt välmående och en mild, patriarkal diktatur.
Det låter sig sägas att 1980-talets Jugoslavien var en redan vacklande konstruktion med långt gången politisk röta i bjälklaget och att drömmen om ett multietniskt Balkan i jugoslavisk form alltid förutsatt ett auktoritärt styre och inte hade folkligt stöd.
Och visst visade sig skräcken och nationalismen vara mer gångbara politiska mynt när olika krafter med olika utgångspunkter på allvar föresatte sig att utplåna, inte bara det existerande Jugoslavien utan också själva tanken på civiliserad samexistens.
Milosevics ambition att krossa Jugoslavien inifrån, men bevara landets struktur och överföra makten i den egna serbiska partiapparatens händer, hade inte varit möjlig utan att andra tänkt och handlat precis som han: främst Tudjman i Kroatien och Izetbegovic i Bosnien.
Resten av historien är en orgie i massmord, folkfördrivning och outsägligt mänskligt lidande mot en fond av kallhamrad maktpolitik och odlande av nationella offermyter.
Ännu sju år efter det senaste krigsslutet i Kosovo försvårar nationella offermyter en återgång till något slags normalitet och rekonstruktion av vad som slagits sönder materiellt och mellan människor.
Det gäller inte minst Serbien. Det är lätt att glömma bort att det trots allt var serberna själva som röstade bort Milosevic och senare utlämnade honom till domstolen i Haag. Men därefter har den politiska utvecklingen gått i stå och minnet av Milosevics ansvar för också serbernas katastrofer förbleknat.
Men Serbien har inte råd med nationell självömkan. Valet står mellan isolering eller närmare kontakter med EU, mellan krympande ekonomi eller det slags stabilitet och rättsäkerhet som främjar investeringar och arbete.
Att sörja det forna Jugoslavien och det liv som levdes där kan fler än serber göra. Men denna begripliga nostalgi i nuet kan rimligen inte förenas med sorg över en krigsförbrytare, som med sin glödheta nationalism var den främste i arbetet på att bokstavligen slita Jugoslavien i stycken.

/publicerad i Skånska Dagbladet 13.3.06/

Skribent: Håkan Hermansson