”Rutinmässig katastrof” kallar Ha’aretzjournalisten Amira Hass livet på de palestinska områdena.
Den motsägelsefulla beteckningen fångar hur vägspärrar, vattenbrist, arresteringar och dödsskjutningar genom att upprepas dagligen gjort ockupationens våld – och motvåld – till normaltillstånd.
Hass bok Rapport från Ramallah är kongenial med denna rutinmässiga katastrof. I dagboksmässiga anteckningarna från de fyra senaste åren berättar hon om vänner och bekantas öden, om begravningar och korruption, om vägspärrar som stoppar ambulanser och om den hopplöshet som föder självmordsbombare. Umbärandena blir efterhand just enahanda normala – att läsa om. Men fram tonar bilden av den israeliska armén som regionens mäktigaste terrororganisation och av en israelisk stat som under hela den så kallade fredsprocessen systematiskt strävat efter ”att förvandla ockupationen av de palestinska områden till ett system som rimligen inte kan kallas annat än kolonialism och apartheid.”

Det som skiljer Hass texter från många andra – i Sverige publiceras ju flera böcker varje år om konflikten – är inte dess propalestinska hållning, utan att hon är israel bosatt på Västbanken. Hon skriver med det självupplevdas auktoritet, bra källor på båda sidor och en dubbel-blick som gör att hon kan vara nådlöst vass mot den israeliska politiken och samtidigt hålla distans till de militanta islamistiska grupperna Hamas och Islamiska Jihad.

Här finns en del märkliga detaljer. Hass skriver till exempel att ”Mordet på sex miljoner judar är uppenbarligen Israels största diplomatiska tillgång.” Är det? Handlar inte väst-stödet främst om affärskontakter och att Israel är en militär garant för att oljan ska fortsätta strömma?
Och hon tar framgångsrika amerikanska påtryckningar som belägg för att ”USA inte går i Israels ledband.” Vem trodde det? Förhållandet är ju ömsesidigt: israelerna bestämmer ibland, amerikanerna ibland, ofta råder samsyn.
Men det är småsaker.

Det avsnitt som skär skarpast igenom vardagsanteckningarna är en rak intervju med en israelisk krypskytt.
Här skriver Hass inte bara OM att hon gör en massa reportage och intervjuer, utan GÖR det faktiskt:
Soldaten: Krypskyttar gör sällan misstag Misstagen görs av folk som inte är krypskyttar.
Hass: Och de råkar skjuta barn i huvudet, av en ren tillfällighet?
Soldaten: Om du säger att du sett en massa barn som har blivit träffade i huvudet, så ja, då är det krypskyttar som skjutit.
Hass: Du menar att våra definitioner av vem som är barn skiljer sig åt?
Soldaten: Din definition skiljer sig från min.
Hass: För enligt din definition är att den som är äldre än tolv år inte längre ett barn?
Soldaten: Precis.

Så enkelt göms våldet bakom skeva ord. Och så enkelt kan det avtäckas.

Rapport från Ramallah
Amira Hass
Övers: Tommy Bengtsson och Yael Feiler
Atlas

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I AFTONBLADET

Skribent: Petter Larsson