”Spänningen mellan supermakterna har ersatts av civilisationernas kamp. I denna nya värld kommer inte de mest genomgripande, viktigaste och farligaste konflikterna att uppstå mellan samhällsklasser, rika och fattiga eller andra ekonomiska grupper utan mellan människor som tillhör olika kulturgrupper.”
Så lyder den bärande tesen i den amerikanske statsvetaren Samuel P Huntingtons berömda verk Civilisationernas kamp, som nu, äntligen, tio år efter att den skrevs finns i svensk översättning(Atlantis bokförlag). Världen delas här in i sju eller åtta kulturellt och då i synnerhet religiöst definierade maktblock, som Huntington kallar civilisationer, som riskerar att hamna i konflikt med varandra. Störst är risken för krig mellan Västvärlden och den islamiska världen. ”Islam har blodiga gränser” sammanfattar han.
Och visst låter det bestickande, som en beskrivning av de maktkonstellationer som formerats i det så kallade kriget mot terrorismen och dess många uttryck, som konflikten kring Jyllands-Posten? Hur kunde han ha så rätt?
Det har han inte.
Inte bara utgår Huntington från en illa dold rasism, där Västeuropa och USA nått ”högst” på en utvecklingstrappa och där rättsstat, individualism och demokrati är unika västerländska påfund. Den arabiska ekonomiska fattigdomen och bristen på demokrati förklaras i huvudsak av islamisk kultur – och inte av till exempel långvarigt kolonialt beroende – och Afrika har överhuvudtaget inte mycket till ”civilisation” att tala om. Så återuppfinner han en kolonial världsbild.
Han håller sig också med en bild av kulturer som gigantiska slutna block – och bortser lättvindigt från den ekonomiska, politiska och kulturella interaktion – fredlig och konfliktfylld – som pågår och alltid pågått mellan och inom dessa sfärer. Kultur måste förstås som något statt i ständig omformning. Omkring 20 miljoner av västeuropeérna är idag till exempel muslimer, islam är i den meningen en högst levande del av Europas kultur.

Skribent: Petter Larsson