Walk the line
Regi; James Mangold
I rollerna: Joaquin Phoenix, Reese Witherspoon, Ginnifer Goodwin mfl.

Bandet spelar intro på intro, mal på, den upphetsade publiken skränar så det skräller i galler och dånar i golv. Fängelset skakar av upphetsning. Och bakom scen drömmer sig rockstjärnan bort till den beska barndom som drivit honom hela vägen från fattigdom och förnedring över framgång och drogmissbruk till denna stora comeback. I bakgrunden upprepar någon gång på gång att det är dags att gå på scen.
Ja, visst finns det finns moment av Pink Floyds The Wall i det suggestiva inledningen till James Mangolds (Copland, Identity, mm) spelfilm om Johnny Cash, Walk the line, där det bejublade och kontroversiella framträdandet på Folsom Prison 1968 återskapats.
Men där tar också jämförelsen slut. Walk the line – som enbart rör tiden fram till ca 1970, då Cash snarare var rockabillystjärna än countryartist – är en betydligt mer konventionell berättelse.
Hantverket är det inget fel på, tvärtom. Fotot är lysande och kronologin i berättelsen uppstyckad på ett sätt som förenar spänning med begriplighet. Joaquin Phoenix gör sin Cash till en lantis som står främmande för sin egen begåvning, men med ett slags stumhet, som är svår att sätta fingret på, som gör att man aldrig riktigt kommer honom inpå livet. Filmens verkliga behållning är när han tillsammans med Reese Witherspoon som June Carter lyckas riktigt bra med låtar som Ring of Fire och Folsom Prison blues.

Walk the line är byggd på två böcker av Cash själv – Man in Black och Cash the autobiography – och filmprojketet ska, enlig filmbolagets pressmaterial, ha utvecklats ”i nära samarbete med Johnny Cash och June Carter.”
Kasnke är det därför det – med undantag för ett par skitiga scener när Johnnys supande och knarkande är på väg att gå över styr – har blivit en rätt så smickrande berättelse om bomullsplockarpojken som med musikens hjälp slår sig fram till rikedom och berömmelse och i slutändan vinner också prinsessan. Ja, han lyckas till och med nå något slags ro i relationen till den idoliserade döde brodern och sin vedervärdige far.
Prinsessan är förstås June Carter, som likt en räddande ängel – tålmodig och hård – med hagelbössa och kristen tro driver djävul, sprit och knarklangare ur Johnnys liv.
Den framgångsrika, slagfärdiga och begåvade June ställs här i kontrast till hustrun Vivian (Ginnifer Goodwin) som får representar alldagligheten, precis så lagom grå, tråkig och traditionell att vi med lätthet ska acceptera när Johnny inte bara förnedrar Vivian utan också under begränsad gråt och tandagnisslan överger sin familj. Vid ett enda tillfälle får Vivian chansen att bita ifrån – och då handlar det, typiskt nog, om att skydda sina barn.
Tyvärr kommer historien att kretsa mer och mer kring romansen mellan Johnny och June på bekostnad av, ja, allt annat. Walk the line blir därför i slutändan mer en sockersårig kärlekssaga än det porträtt av en stor musiker som jag kanske hade hoppats på.

ARTIKLEN TIDIGARE PUBLICERAD I HELSINGBORGS DAGBLAD

Skribent: Petter Larsson