Ett beprövat knep att oskadliggöra kritiker är att prisbelöna dem. In i värmen, upp på parnassen – och vips reduceras radikalismen till pittoreska ornament.
Men alla är inte till salu. I förra veckan tackade Arundhati Roy nej till den indiska litteraturakademins – Sahitya Akademi – pris på 40 000 rupies (fem hyggliga månadslöner) för sina politiska essäer i ”Den oändliga rättvisans matematik.”
Orsak: akademin finansieras av den indiska regeringen, som också bygger atomvapen och stora miljöförstörande dammar, som tvingar miljoner människor att flytta.
Visst, hon har råd att avstå. Och massor av politisk cred att förlora.
Det eleganta är att hon nu lyckas förvandla utmärkelsen till ännu ett slag i ansiktet på den regering hon bekämpar. Det är ett slags judo: motståndarens pengar vänds emot honom.
Det är lite grann som när Dan Josefsson häromåret tackade nej till Stora Journalistpriset – därför att det delas ut av de mediamonopolister han avskyr.
Vi önskar vi kunde göra detsamma.
Om nån bara gav oss ett pris.

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I AFTONBLADET

Skribent: Petter Larsson