Arbetslösheten är ett stort samhällsproblem. Om detta är alla politiker eniga.
Men hur många är egentligen de arbetslösa? Redan där börjar oenigheten.

I riksdagens kammare, på ledarsidor och debattsidor upprepas numera gång på gång att de arbetslösa i Sverige kan räknas till en och en halv miljon människor. Kanske har ni redan hört siffran. Annars kommer ni garanterat att få höra den i den valrörelse som stundar.
Ibland nöjer sig borgerlighetens företrädare med att påstå att den verkliga arbetslösheten ligger någonstans mellan en och en och en halv miljon.
På moderaternas hemsida heter det, när siffrorna skall förklaras, ”den breda arbetslösheten”. Moderaternas partiledare Fredrik Reinfeldt talar om det stora ”utanförskapet på arbetsmarknaden”. De borgerliga kollegorna apar efter.

Men, för att komma i närheten av siffran 1,5 miljoner måste man till de arbetslösa räkna alla som är sjuka, förtidspensionerade, studerar, är föräldralediga, tjänstlediga, hemarbetande och sitter i fängelse. Och då kommer man ändå bara upp i lite mer än 1,4 miljoner ”arbetslösa”.

Vad är då meningen med att räkna så?
Det ju rimligt att anta att en hel del av dem som är förtidspensionerade verkligen är utslitna. Och att de allra flesta av dem som är sjukskrivna är sjuka på riktigt.
Studier är för övrigt, vid sidan av de bildande inslagen, en nödvändig förberedelse för att man ska kunna få ett jobb. Möjligheten att vara föräldraledig, utan alltför stort inkomstbortfall, bör betraktas som en chans att förena föräldraskap och yrkesliv, snarare än som arbetslöshet.

Det förhållandet, att så många inte går till jobbet en vanlig dag, är i hög grad ett uttryck för välfärdssamhället. Vi har råd att vara sjuka, när vi är det. Vi kan bli förtidspensionerade, när kroppen inte orkar längre.
Arbetslösheten är ett svårt problem. Men all ledighet eller frånvaro från arbetet är det inte. Den kan däremot i sin tur bero på ett svårt problem.

Om man nu ändå väljer att använda sig av det moderata begreppet ”bred arbetslöshet”, visar det sig till råga på allt att Sverige, också vid en sådan jämförelse, tillsammans med Danmark har lägst arbetslöshet i Europa.
Skälet till det är framför allt att fler kvinnor och äldre ( 55 – 64 år ) jobbar i Sverige än i andra europeiska länder. Och kvinnors frånvaro på arbetsmarknaden i andra länder beror inte på att t ex föräldraförsäkringen är förmånligare än här, den är betydligt sämre, utan på att de överhuvudtaget inte har tagit steget in på arbetsmarknaden.

De arbetslösa – de öppet arbetslösa, de som deltar i åtgärder och de som skulle gå ut på arbetsmarknaden om det fanns fler jobb – kan räknas till bortemot en halv miljon. Det är alldeles för många.
I statistiken för sjuka och förtidspensionerade gömmer sig också arbetslösa, osäkert dock hur många. Det handlar om personer som inte skulle vara sjukskrivna om det fanns fler jobb där de bor, eller om arbetslivet anpassades till deras förmåga att arbeta.
Man måste i det sammanhanget fråga sig, högern gör det aldrig, varför det privata näringslivet, som redovisar rekordvinster, inte tar större ansvar för jobben i Sverige. Och för ett bättre arbetsliv.

Sverige måste tillbaka till full sysselsättning. Men i detta politiska arbete måste vi utgå från verkligheten. Inte från de blå dunster om ”den breda arbetslösheten”, som högern försöker slå i folk.
Publicerad i Nr 3 2005

Skribent: Bo Bernhardsson