Den 16 december inleddes rättegången mot den turkiske författaren Orhan Pamuk. Hans brott: att tala öppet om förtrycket av kurder och om det osmanska folkmordet på armenier 1915-18. Den turkiska staten vägrar erkänna att den grundats i blod och – kanske lika viktigt- att man gjort och haft fel under årtionden av förnekanden.
Det säger något om hur laddat begreppet folkmord är, också efter 90 år.

Lundahistorikerna Kristian Gerner och Klas-Göran Karlsson använder i sin nyutkomna ”Folkmordens historia” den förhållandevis okända armeniska katastrofen som en viktig utgångspunkt. Mördandet av en miljon armenier användes både som ett sätt för statsmakten att skapa Turkiet som en (mer) etniskt homogen nationalstat och ett sätt att tillskansa sig offrens materiella resurser, i likhet med Förintelsen ett slags rånmord. Det skedde dessutom i skuggan av, och delvis kopplat till, ett internationellt krig. Det är därför ett bra exempel på några av det moderna folkmordets kännetecken: en krigssituation, etno-nationalism, och en någorlunda modern (militär-)byråkrati.
Tillsammans med den sovjetiska terrorn och Förintelsen upptar folkmordet på armenierna merparten av boken.
Mycket har förstås sagts förut, och ”Folkmordens historia” blir mest en tät sammanställning av befintlig forskning, tyvärr så överlastad av begreppsdiskussioner att berättelserna ofta skyms.
Här görs en del ibland försummade poänger. Som när Förintelsen spåras till de tyska koloniala övergreppen i Sydvästafrika och till en betydligt mer allmänt utbredd rasism och antisemitism som fanns (och finns) också i övriga Europa. Eller när författarna slår hål på en seglivad myt genom att klargöra att GULAG snarare var slavläger – en viktig del av den sovjetiska ekonomin – än utrotningsläger. Vilket naturligtvis inte hindrar att mångfalt fler dog i GULAG.
De pekar också ut hur folkmorden långt i efterhand konstrueras som berättelser och hur dessa kan användas för politiska syften.
Men här finns också en del märkligheter. I ett kort avsnitt behandlas nazisternas folkmord på romer och författarna beklagar sig över att detta hamnat så mycket i skymundan i historieskrivningen. Men typiskt nog avhandlar de själva ämnet på tre sidor, påhängda efter 45 sidor som nästan uteslutande rör folkmordet på judar. Så blir romernas historia ett slags sär-historia, bredvid den viktiga/riktiga historien.
De kopplar också folkmord till revolution, genom att påstå att det nazistiska maktövertagandet i Tyskland skulle ha varit just en revolution. Men nazisterna syftade inte till någon grundläggande omvälvning av det tyska samhället – snarare i så fall till att bevara statsmakt, produktionsordning och sociala hierarkier i huvudsak intakta. Att kalla det revolution är att spräcka begreppet.

Jämförelser mellan olika samtida och historiska folkmord är en viktig uppgift. Att jämföra är inte att jämställa. Och kan man kartlägga gemensamma mekanismer och strukturer ökar möjligen chanserna att föregripa nästa folkmord. Men varje sådan jämförelse blir också nästan oundvikligen ett politiskt inlägg. Själva begreppet är laddat med ett slags absolut ondska och mycket politiskt användbart, eftersom det är kopplat till ett både juridiskt och moraliskt tvång att ingripa.

Nu anstränger sig de bägge historikerna inte särskilt hårt för att dölja sin politiska hållning, som blir särskilt tydlig när de, utan att argumentera, inte bara påstår att kommunism skulle vara ”oförenlig med mänskliga rättigheter” utan också gör ett utfall på ledarsidesnivå mot vänsterpartiet.
Men det finns en mer dold politisk slagsida också. Den härrör inte så mycket från vad som skrivs utan från vad som utelämnas.
Författarna avgränsar sig bakåt i tiden. Kolonialismens folkmord – utrotningen av amerikanska indianer till exempel – betraktar de mer som ett slags brutala erövringar, utan egentliga utrotningsintentioner.
De utsträcker folkmordsbegreppet utöver FN:s mer juridiska definition och kan därmed inkludera många massmord under 1900-talet, i synnerhet den stalinistiska terrorn.
Och de tar upp Kambodja, Tjetjenien, Bosnien och Rwanda, men glider snabbt förbi andra moderna massmord, som med en bred folkmordsdefinition kanske hade kunnat ingå i analysen – till exempel de som utförts av de USA-stödda regimerna i Guatemala (ca 1966-1990) och Indonesien (1966) eller i Pakistan (1971). Kanske också Vietnamkrigets terrorbombningar av civila hade kunnat ingå, ifall nu de ryska massakrerna i Tjetjenien gör det?
Var och en av dessa manövrer är naturligtvis legitima. Man kan inte skriva om allt. Och FN har inte monopol på definition. Men sammantaget innebär det att västmakterna och deras vasallstater i stort sett undgår att förknippas med folkmord. Det placerar ”Folkmordens historia” i gränslandet mellan vetenskap och ideologiproduktion.

Petter Larsson

Folkmordens histora
Perspektiv på det moderna samhällets skuggsida
Kristian Gerner och Klas-Göran Karlsson
Atlantis 2005

TEXTEN TIDIGARE PUBLICERAD I HELSINGBORGS DAGBLAD

Skribent: Petter Larsson