På den socialdemokratiska partikongressens första dag, lördagen den 29 oktober, utkom det sista numret av Örebrokuriren.
Ännu en gammal, ärevördig a-presstidning hade gått i graven. Låta vara att den på sitt yttersta valde att beteckna sig som politiskt ”oberoende” och dog harmlös och obemärkt. Trist bara det.

I de tio största kommunerna i Sverige finns nu en s-tidning kvar. Den heter Folkbladet, utkommer i Norrköping, ägs av sin borgerliga konkurrent och har en upplaga på mindre än 9.000 exemplar. Den socialdemokratiske ”fritänkaren” Vidar Andersson är politisk redaktör på Folkbladet.
Tilläggas kan att de 14 borgerliga morgontidningarna i de tio största kommunerna utkommer i mer än 1 500 000 exemplar.

När jag behandlade detta ämne i Efter Arbetet förra gången, i Nr 2-2004, kunde jag berätta att, generöst räknat, 6 s-tidningar fortfarande ägdes av arbetarrörelsen; Dalademokraten, Piteåtidningen, Värmlands Folkblad, Östra Småland/Nyheterna, Norrländska Socialdemokraten (NSD) och Sydöstran. Sedan dess har också Sydöstran köpts upp av sin lokale konkurrent, d v s av ägarna till Blekinge Läns Tidning. Nu är de arbetarrörelseägda tidningarna bara 5. 1985 var de 22.

Mediefrågorna tilldrog sig ändå ingen större uppmärksamhet på s-kongressen. Motionerna och inläggen var få. Partistyrelsen var dock, precis som på förra kongressen, allmänt välvillig.
Till det något märkliga, ja olämpliga, hörde att mediepolitiken behandlades under två olika dagordningspunkter, dels tillsammans med motioner om partiets verksamhet och dels under rubriken kultur och media.
En motion från Hisingens arbetarekommun ville att partiet skulle utreda möjligheterna att ”skapa/återskapa” socialdemokratiska medier, tidningar eller TV-/radiokanaler. Den fick inget stöd. En motion, som jag själv författat och Lunds arbetarekommun ställt sig bakom och som partistyrelsen yrkade bifall till, mynnade ut i krav på att ett särskilt mediepolitiskt handlingsprogram skulle utarbetas. Vilket blev kongressens beslut.

Nu erinrar sig den minnesgode att också förra kongressen ställde krav på handling. Resultatet blev en partiutredning ledd av dåvarande partisekreteraren Lars Stjernqvist, till vilken utredning också jag knöts som ledamot sedan den redan haft ett par sammanträden. Ytterligare möten genomfördes och skrivuppdrag fördelades, varefter utredningen tvärdog, av skäl som jag inte ens vill spekulera om. Något summerande sammanträde genomfördes aldrig och någon förklaring gavs heller inte.
Utredningen förbigicks med nära nog kompakt tystnad på kongressen.

Lars Stjernqvist har som bekant slutat som partisekreterare och Marita Ulvskog har tagit över.
Det inger hopp och det förhållandet, tillsammans med det faktum att den mediala enfalden framstår som alltmer problematisk, inger visst hopp om att frågan skall tas på allvar framöver.
Jag tror dock inte att den som vill se förändringar alltför mycket skall förlita sig på centrala initiativ. Stöd och medverkan från skilda håll på den nivån kanske, men idéerna om nya vänstermedier måste nog formuleras, utvecklas och dras igång på det så kallade basplanet. Jag tror dessutom att de blir bäst då.

Publicerad i Nr 4 2005

Skribent: Bo Bernhardsson