Det enklaste sättet att hantera problem är att förneka att de finns, eller att åtminstone hävda att de håller på att lösa sig av sig själva. Då slipper man göra något alls. Och får dessutom förmånen att utmåla alla andra som gnällspikar. Under Efter Arbetets medieseminarium på den socialdemokratiska partikongressen i Malmö var det jag som var gnällspiken.

De cirka 20 åhörarna ställdes mellan två så vitt skilda verklighetsbilder att de hade kunnat vara hämtade från olika planeter.
På den gråsvarta problemplaneten bodde jag själv, delvis tillsammans med journalisten Britta Samuelsson från den antirasistiska tidskriften MANA. Vi menade i korthet att maktkoncentration, likriktning och vinstkrav utestänger
många bilder av verkligheten och att detta ytterst är ett demokratiproblem.
På den rosa paradisplaneten bodde Stig-Björn Ljunggren.
Ljunggren är känd TV-debattör och, konstigt nog, statsvetare.
Det enda vi egentligen var ense om var att journalistiken håller på att industrialiseras, att tidningarna förvandlas till nöjesfabriker och journalisterna till helt utbytbara textmaskiner. I övrigt hade vi ett öppenhjärtigt meningsutbyte, som den diplomatiska omskrivningen för gräl brukar kallas.

Den drömvärld som Ljunggren målade upp stavas B.L.O.G.G. Med internets hjälp kan var och en bli sin egen tidning, delta i debatter, påverka politiker, förmedla nyheter och ja, skapa den levande nätdemokrati som internetentusiasterna talat om i ett decennium, men som av någon anledning vägrar att materialisera sig. Och något ligger det i detta. Om man till exempel är en TV-kändis med försörjning från annat håll än den publicistiska verksamheten. Eller redan har en stor tidning i ryggen, som kan marknadsföra ens lilla hemsida.

Jag vill ogärna fortsätta debatten för långt nu i efterhand, när Ljunggren inte kan säga emot, så jag nöjer mig med att konstatera att för alla oss andra är det nys, ja ungefär som att påstå att den som har en spade kan bygga sin egen motorväg om han eller hon inte är nöjd med dem som finns.
Visst, man måste beundra optimismen. Alltför ofta får man i mediesammanhang höra att ingenting alls går att göra, att varje försök att starta till exempel en daglig tidning är lönlöst. Detsamma gäller väl även politiken, där förslag på
radikala reformer regelmässigt avfärdas som farliga utopier.
Men optimism är en sak. Att inbilla sig själv och andra att det inte finns några problem är något annat. Det är omvänt att försvara världen som den är: ojämlik, orättvis, våldsam.
Publicerad i Nr 4 2005

Skribent: Petter Larsson