I den bästa av världar är medierna och journalisterna en garant för frihet och demokrati. Men i vår värld framstår de allt mer som en antidemokratisk kraft av kolossalformat.
Detta hotfulla påstående levererar en av USA:s ledande medieforskare Robert W. McChesney i boken ”All makt åt medierna – eller ge folk vad folk vill ha?”

Robert McChesneys slutsatser baserar sig på vad som skett och sker i USA. Det hindrar inte att de i princip är giltiga också i vår egen avkrok av världen. Bland annat därför att mediemarknaden är global och därför att ingen undkommer det som sker i den ledande nyhets- och underhållningsindustrin.
McChesney slår fast att ett tiotal jättelika profit- och reklamstyrda koncerner och mediekonglumerat dominerar scenen. De flesta, som Time Warner och Disney eller Rupert Murdochs News Corporation, har USA som hemmamarknad, men i samlingen finns också tyska Bertelsman.

Kommersialiseringen av medierna är inget purfärskt fenomen. Men den globala kapitalismen, McChesney kallar den ”hyperkapitalismen”, och ny revolutionerande informationsteknologi har skruvat upp tempot. De transnationella företagen behöver medierna och journalisterna för att erövra marknaderna och de största mediekoncernerna i världen är ”själva spjutspetsarna i den globala storföretagskapitalismen”.
Här hemma är medieforskarna rörande eniga om att den gamla partipressen i det närmaste är död, i varje fall döende. Frågan är, vad är det som kommer att ersätta den?
I USA sitter samma ägarintressen som producerar stridsvagnar för Irakkriget i ledningen också för nyhetsmedierna. I Norrländska Socialdemokraten äger norska industrikoncernen Orkla 49 procent av aktierna. Orkla äger också Procordia Food Industries.
Nu är det förstås harmlösare med livsmedelsindustrin än vapenindustrin som medieägare. Och orkla äger ju ”bara” 49 procent. Men frågan är alltså; Vad är det som håller på att ersätta den gamla partipressen?

Vi lever, hävdar McChesney, i en avpolitiserad eller snarare högervriden tid och medierna är medskyldiga.
Å andra sidan är det ”avpolitiseringen”, i form av det nyliberala korståget över världen, som banar väg för kommersialiseringen av medierna. Och till bilden hör att politikerna har låtit public service-verksamheten förfalla i land efter land. Sverige är, när det gäller public service ett av få undantag, även om den som vill kan se tendensen också här.

Kommersialiseringen leder till journalistikens förfall. Det demokratiska uppdraget, att kritiskt granska makten och att göra medborgarna rustade att delta i demokratin, har trängts undan.
Cheferna och de ledande redaktörerna har gjort kommersialismen till sin egen idé. Medborgarna har också i medieföretagens ögon förvandlats till kunder, en konsumentmassa som skall generera vinster.
Så är det i den nya ekonomin. När Time Warner producerar sina webbsajter, så gör man det med utgångspunkt från att erbjuda något som man kallar ”en reklamvänlig miljö”.
Men så är det också alltmer i den gamla ekonomin, där budskapen förmedlas på papper. När det idag startas gratistidningar på löpande band är det inte den publicistiska, demokratiska idén som är den huvudsakliga drivkraften. Det är reklampengarna man vill åt.
De ambitiösare morgontidningarna och de gamla tidningskoncernerna tvingas med eller mot sin vilja att följa efter.
Den våldsamma strukturomvandlingen, stimulerad av den medietekniska revolutionen och globaliseringen, gör att alla måste se om sitt hus. Resultatet har vi sett i Sverige bland annat i form av Bonniers allt aggressivare politik och att kommersiella värderingar styr journalistiken allt hårdare.

De liberala politikerna och redaktörerna viftar regelmässigt undan oron för matkoncentration och kommersialisering av medierna med hjälp av argumentet om den oberoende och professionella journalistiken.
De hyllar för det första den tanken att den fria marknaden alltid till sist gagnar det allmännyttiga och ställer allt till det bästa. Så varför bekymra sig?
De menar för det andra att det inte spelar någon roll vem som äger tidningar eller etermedier. Chefredaktörerna och de ansvariga utgivarna står ju ändå fria och självständiga och de bestämmer ju.
Vad annat skall de säga? Tesen om oberoendet fungerar som ett försvar och en ideologisk överbyggnad på mediemarknader där mångfalden och konkurrensen är satt ur spel.
Naturligtvis är resonemanget falskt. Ägarnas avsikter kan aldrig bortses ifrån. De formulerar affärsidén. De tillsätter chefredaktörerna och de avgör därmed ytterst vilka journalistiska prioriteringar som skall gälla. De behöver därmed inte lägga sig i den dagliga verksamheten, även om det händer att de gör det också.
George Orwell har för läge sedan formulerat en användbar invändning mot de oberoende liberalerna. ”Ju mer medveten man är om den politiska snedvridningen, desto mer kan man frigöra sig från den, och ju högljuddare man hävdar att man är opartisk, desto mer snedvriden är man.”

Det är förstås ändå livsviktigt att hävda en professionell journalistik och ett revir i förhållande till ägare och statsmakt. Men det är inte enkelt och en förutsättning för att lyckas väl är, som Orwell påpekar, att man inser hur svårt det är.
Begreppet professionell journalistik kan ges olika innebörd och tjäna skilda syften.
Den kan som sagt också användas för att försvara och förneka maktkoncentrationen och journalistikens pågående förfall.
McChesney påpekar att professionell journalistik i en variant paradoxalt nog kan fungera som en vägröjare för just en kommersialisering av medierna, och att den ”yrkesmässiga journalistiken” uppkom som en reaktion mot den partipress, med öppet deklarerade värderingar, som oroade och skrämde bort annonsörerna. Framför allt från vänsterpressen bör man tillägga. Något som de svenska socialdemokratiska tidningarna känt av in på bara skinnet.

En professionell journalistik värd namnet borde alltså i all hast kunna definieras som den som tar det demokratiska uppdraget på allvar och som orkar stå emot kommersialiseringen. Med enbart mediakapitalister som dominerande ägare kommer den att gå under eller förtvina i skuggan av kommersen. Den professionella journalistiken kräver för sin överlevnad att det på marknaden finns starka public service-företag och ägare med andra ambitioner än att maximera vinsten.
McChesney ser fröet till förfallet redan i slutet av 1800-talet. Det fanns då, menar han, i USA en mångsidig press som representerade alla skikt i befolkningen. Men då inleddes en utveckling där pressen blev en betydande kapitalistisk industri som anpassade sig efter marknadens logik.
I Sverige har denna logik motverkats och det demokratiska uppdraget värnats tack vare en stark A-press – i modernare tid understödd av presstödet – och av public service-verksamheten på etermedieområdet.
Men reträtten pågår också här. Och arbetarrörelsens ledande företrädare har, med få undantag, i huvudsak anammat det kommersiella tänkandet. Kritiken mot de egna tidningarna riktar sen länge in sig på att tidningsledningarna inte varit och är tillräckligt affärsmedvetna. De har följaktligen lastats för att de tagit det demokratiska, publicistiska uppdraget på alltför stort allvar genom att bedriva tidningsutgivning också på orter som inte är kommersiellt intressanta.
McChesney skriver om USA. Där är allt så mycket större, brutalare och tydligare. Men hans analys har sannerligen bäring också på Sverige och det som händer här.

Skribent: Bo Bernhardsson