Är partimedlemmar onödiga?

Faktum är att medlemmar på sätt och vis blivit onödiga. Förr i tiden var de länken till arbetsplatserna eller bostadsområdet. Idag låter man Sifo eller Temo pejla stämningarna, konstaterar Röde orm i denna betraktelse över folkrörelsernas läge.

Klas Gustavsson heter en yngre, socialdemokratisk intellektuell. För två år sedan kom denne Gustavsson ut med en bok med titeln ”Socialismens liv efter döden”. En på samma gång sorglig och uppmuntrande titel.
I år, närmare bestämt den 1 april i år, hörde jag samme Gustavsson tala om ”Axel Danielsson, socialdemokratin och framtiden” på ett seminarium i Jönköping.
Något aprilskämt var det inte, utan på fullaste allvar.
Peter Persson, kommunstyrelseordförande och kommunalråd i Jönköping, hade önskat sig ett seminarium om Axel Danielsson i present på sin 50-årsdag. Ganska originellt, men förmodligen nyttigare än rökt whisky.
Axel Danielsson grundade tidningen Arbetet i Malmö och skrev det första socialdemokratiska partiprogrammet, som ville omdana hela samhället. Persson var en gång pappersarbetare på Nymölla bruk och radikal SSU-are i Bromölla. Tiden går.

Gustavsson tog på seminariet sats i Danielssons pionjärarbete och den tyske sociologen Max Webers tankar. Weber var jämngammal med Danielsson.
Max Weber oroade sig redan då, för runt 100 år sedan, för politikens professionalisering. Politik höll på att bli ett yrke och medlemmarna, skrev han, ”går från att vara herrar till att vara tjänare åt ledarna i partiapparaten”.
Man kan misstänka att Weber fått vatten på sin kvarn om han levt idag.

Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS, konstaterade i en rapport för några år sedan att de politiska partierna förlorat 30 000 medlemmar per år under 90-talet och slog fast att om det fortsatte så skulle de vara helt utplånade ungefär 2012.
Så kan man förstås inte behandla en trend, men i alla fall.
Kommundemokratiutredningen, i vilken kuriöst nog nämnde Peter Persson var ordentligt inblandad, konstaterade att antalet kommunala förtroendeuppdrag minskat från 187 000 till 68 000 från 1964 till 1999.
Den enda grupp som växer inom politiken, hävdar Klas Gustavsson – så vitt jag kan se har han rätt – är de politiska tjänstemännen, alltså byråkratin i alla dess olika skepnader. Sakkunniga, pressekreterare, handläggare, assistenter, talskrivare, ombudsmän, politiska sekreterare och allt vad de nu heter.
”Socialdemokratin är idag inte längre ett folkrörelseparti, utan en professionell partiapparat”, sa den provokative Gustavsson till de församlade heltidspolitikerna och tillade; ”Detta är en sociologisk analys och inte en konspirationsteori”.

Själv blev jag orolig, det måste medges, när jag läste partistyrelsens svar på motionerna till årets kongress. Dessa bör väl spegla ett oberoende socialdemokratiskt tänkande om framtiden. Men där hänvisas ideligen till dåliga kompromisser i EU:s ministerråd eller till statliga utredningar.
En motion om regionalt självstyre avslås med hänvisning till att moderaten Mats Svegfors utreder frågan.

Nu tror jag kanske ändå inte att man skall vara alltför orolig för rörelsens framtid.
Max Weber gjorde ju sina dystra iakttagelser om politikens professionalisering för ett sekel sedan. Redan 1893 skrev Axel Danielsson uppgivet, i en av sina Brandsyner, om partivänner som ”drack gök och spelade priffe”, men överlät åt sådana som honom själv att ordna fram det nya samhället. Och då hade ju folkrörelsernas storhetstid ännu inte ens börjat.
1954 höll Gustaf Möller ett tal på Lunds arbetarekommun där han funderade högt över frågan, om det inte vore nyttigt med en paus i regerandet, så att det blev möjligt ”att hålla lycksökare från livet”.
Det kanske är den självkritiska debatten som håller partiet levande.

Skribent: