Carl Piper äger en och en halv procent av Skånes yta, har förvandlat Högestads gods till ett föredöme inom miljövård och är med sitt vänsterengagemang en främmande fågel i den skånska adeln.

Det är en solig oktoberdag. Jag sitter på terrassen ut mot slottsparken på Högestad och samtalar med greve Carl Piper.
Carl Piper är en av Sveriges rikaste personer och Skånes störste jord- och skogsägare. Högestads fideikommissaktiebolag omfattar 13 000 hektar, en och en halv procent av Skånes yta.
På nätet, på en hemsida om ”Skånska slott och herresäten”, kan man läsa att denna väldiga egendom nu innehas ”av den färgstarke och okonventionelle greve Carl Piper, som gjort Högestad och det sambrukade Christinehof till ett mönsterjordbruk.”
Färgstark och okonventionell?
Jodå, Carl Piper kallas också ”röde greven” och var under många år medlem i Sövestads socialdemokratiska förening, som hör till Ystads arbetarkommun.
När löntagarfondsdebattens vågor gick höga införde han på eget bevåg medbestämmande, självstyrande grupper och delägarskap för de anställda.
Han har fått pris för sitt miljöengagemang, ”för en av de mest omfattande frivilliga naturvårdssatsningarna som skett i Sverige av en privatperson”, läser jag på ett annat ställe. Han har tagit strid mot storbolagens rätt att bryta mineraler på Österlen.
Men Carl Piper är inte längre medlem i socialdemokratiska partiet.
Varför, undrar jag, har han kanske blivit en alldeles konventionell, borgerlig greve?
– Nejdå, det beror helt enkelt på att man slutade skicka inbetalningskort. Men i själ och hjärta är jag fortfarande med.
Ett tips till arbetarekommunen i Ystad alltså. Skicka ett inbetalningskort till Carl Piper!

Vad tänker då Carl Piper om politiken och socialdemokratin idag?
Lite bekymrad är han över att vänsterpartiet finns ”så nära” socialdemokraterna och över Lars Ohlys vurmande för begreppet kommunism. Det är för magstarkt också för en röd greve.
Å andra sidan kunde man i en intervju publicerad på ABF: s hemsida för ett år sedan läsa att Carl Piper är orolig för att socialdemokraterna håller på att tappa bort jämlikhetsinriktningen. Jag ber honom utveckla och det visar sig att det bland annat är tendenser inom sjukvården som oroar honom.
– Allas lika rätt till vård är en väldigt grundläggande jämlikhetsfråga. Själv har jag tagit en privat sjukförsäkring och har alltså därmed skaffat mig en gräddfil. Frågan är om det skulle vara tillåtet överhuvudtaget att betala sig förbi i vårdkön. Men samtidigt måste vården vara så bra att ingen skall behöva göra det.
– För mig personligen blev den diskussionen svårare, eftersom jag för något år sedan var i en sådan situation att jag, av egoistiska skäl naturligtvis, valde att ta en privatförsäkring. Jag har ju råd till det. Det är inte alltid lätt att få politisk moral och handlande att gå ihop.

Carl Piper är heller inte bekväm med att också fackförbund inom LO i allt högre grad accepterat och kommit att driva krav på individuella löner.
– Det kan ju inte vara rimligt att en kille eller tjej som kommer ny in på jobbet får högre lön än en som varit kanske 20 eller 30 år i yrket. Jag förstår inte att facket accepterar det.
– Vi har nu också på Högestad en pott som skall fördelas individuellt. Jag vägrar befatta mig med det. Vi delar det lika till alla. Jag vill inte vara en sorts domare som säger att du är bättre och du är sämre, fast båda gör så gott de kan.
– En annan sak är att det finns reglerat i avtalet att den som har en mer kvalificerad utbildning eller mer kvalificerade arbetsuppgifter också skall ha en högre lön.

Carl Piper är själv ett levande exempel på en svunnen tids kapitalism, där det personliga storägandet dominerade? På 60-talet handlade vänsterdebatten om femton familjer som ägde och styrde Sverige. Det moderna näringslivets nya storägare är ”ansiktslösa” och kortsiktiga institutioner, pensionsfonder bland annat.
– Med personligt ägande följer engagemang. Det finns samtidigt någon att snacka med för facket och samhället, en möjlighet att lägga ribban på en viss nivå och veta att den ligger där. Vem snackar du med idag? Med fonden? Ännu finns huvudkontoret i Stockholm, men i övermorgon i Shanghai eller i Johannesburg.
– Man kan ju resignerat säga att det är den nya tiden, eller att det beror på marknaden eller den gränslösa världen. Men jag tror det går för fort. Man hinner inte se eller räkna ut konsekvenserna av det som nu sker.
– Det här med tiden är intressant, säger Carl Piper plötsligt. Vi lever i tidevarv, när kvartalsrapporten tycks representera ett ganska långt tidsperspektiv. Och allt skall gå allt fortare, allting är öppet dygnet runt, vi måste alltid vara nåbara.
– Men om jag planterar en bok idag, så tar det 250 år innan den är färdig att avverka. Det ger ett annat perspektiv på tid och mänsklig verksamhet.

Högestad är en av de största mottagarna av EU: s jordbruksstöd. Och Carl Piper en av stödets kritiker.
– Det blir en tuff omställning för oss om det tas bort, men den omställningen kommer förr eller senare i alla fall. Det finns ingen rimlighet i dessa enorma subventioner till en grupp företagare, som ändå har det ganska hyggligt, samtidigt som det finns så många arbetslösa.
Vad skulle då en omställning av jordbruket innebära, undrar jag?
– Jag ser två utvecklingsmöjligheter. Den ena att satsa mer på kvalitet och en annan att jordbruket blir en del i det framtida energisystemet. Spannmål och sockerbetor kan också bli energi och drivmedel.

Carl Piper äger väldiga naturområden, men verkar inse att de också tillhör alla oss andra.
– Människor har rätt till naturen och naturupplevelserna. Något som vi funderar mycket över är hur vi skall möta de människor som kommer hit. Vad vill de få ut av det? Allt fler bor i urbaniserade områden och vi vet alltför lite om de stadsboendes behov och vad natur egentligen är för dem.
– Invandrare i Rosengård, vad har de för miljöuppfattning? Vad skulle de vilja ha ut av naturen? Vi bemöter nya generationer med våra egna, gamla föreställningar, vi lyssnar alldeles för lite.

En naturlig undran är ju om inte Carl Piper fått problem i ”högreståndskretsar” med sina ”okonventionella” åsikter.
– Jo, det är klart. Men du har ett antal personer som du jobbar ihop med. Det är vad vi tycker och tänker och vårt samlade resultat som räknas, inte vad andra tycker.
– Det finns förstås de som säger ”hur kan du, som lever i slott och har hur mycket pengar som helst, ha de åsikter som du har?”.
– Okej, jag delar inte alla socialdemokratins uppfattningar, men de grundläggande värderingarna delar jag. Jag har en övertygelse och försöker efter förmåga verka efter den.

När vi kommit så här långt överraskar det inte att Carl Piper heller inte tillhör skattekverulanterna.
– Hur ska jag kunna klaga på skatterna, nu när arvs- och gåvoskatten har tagits bort. Den var ett problem för ett familjeföretag. Vi hade 40-50 miljoner i latenta arvskatter. Det hade gått, men det hade varit tufft. Som företag har vi ändå en mycket gynnsam beskattning.

Innan jag går, är det något som Carl Piper vill visa mig.
– Här ska du se, säger han, du som också varit chefredaktör för Arbetet.
På det inramade fotografiet, som han stolt håller fram – det är taget på Högestads slott, samtalar finansminister Gunnar Sträng med Gösta Netzén.
Netzén var chefredaktör för Arbetet 1944-1957. Båda Sträng och han var lantarbetare, båda socialistiska agitatorer och förgrundsgestalter inom socialdemokratin. Båda spelade de en roll i den frigörelse, inte sällan i strid mot skånska grevar, som gjorde statarna till fullvärdiga medborgare och Sverige till ett folkhem.
Gösta Netzén blev så småningom också riksdagsledamot och jordbruksminister och landshövding i Malmö.
På fotografiet för Netzén och Sträng ett till synes uppsluppet samtal i var sin fåtölj i samma rum på Högestad slott där fotografiet nu står.
Vill man förstå varför Carl Piper blev socialdemokrat kommer man inte runt Gösta Netzén.
– Det har ibland pådyvlats honom att han skulle ha övertalat, ja indoktrinerat mig. Han var inte sådan. Han påverkade mig däremot som människa och jag lärde mig oerhört mycket av honom.

Vid 65 års ålder förlovade sig socialisten Gösta Netzén med Carl Pipers mor och de flyttade ihop, något som väckte visst uppseende både i rörelsen och i grevliga kretsar.
– Min pappa dog innan jag föddes. Sen gifte mamma om sig och jag växte upp ute på Barsebäck. Jag var strax över tjugo när Gösta flyttade hit. Han och mamma bodde på Lyckås slott härintill.
Gösta Netzén har av författaren Ivar Lo-Johansson kallats för ”fackförbundets prydnad”. Förbundet var förstås Lantarbetareförbundet. Han har också utpekats som den förste svenske miljöpolitikern och började engagera sig i miljöfrågan redan i slutet på 50-talet.
– Jag har av min mamma fått nästan alla tal som Gösta Netzén höll. Det är spännande att följa hans tankar om miljön, om t ex Kävlingeån och reningsprocesserna. När man gör det inser man att vi inte har kommit så himla långt idag.

Carl Piper följer mig ut till bilen. Vi passerar några väldiga, döda almar, som fått står kvar och som ändå pryder sin plats. På stammar och större grenar klänger nu murgrönan.
Lite längre bort stryker en av arbetarna ny färg på ett av de mindre uthusen, också till skydd mot de snart annalkande höststormarna och rusket.
De anställda på Högestad är inte längre delägare i företaget.
– En del ville bli delägare, andra inte. För mig var detta en rättvisefråga. Antingen skulle alla vara delägare eller ingen. Vi hade behövt hitta ett eget fondsystem och vi pratade om det, men kom fram till att det viktigaste var att alla hade inflytande, också över de långsiktiga besluten, och att de fick ta del av resultatet. Därför skrotade vi delägarsystemet, men de har fortfarande del i vinsten och de självstyrande grupperna finns kvar.

Publicerad i Nr 3 2005

Skribent: Bo Bernhardsson