I land efter land drivs nu fackföreningsrörelsen på reträtt skriver Håkan Hermansson i denna rapport från Bryssel och EU.

Som jag ser det, sade en av de närvarande fackliga funktionärerna från Italien, så drivs det en kampanj i Europa för att försvaga facket. Och så räknade han upp exempel i en takt som fick simultantolkarna att jobba på högvarv i sina glasburar:
De tillfälliga anställningarna ökar på bekostnad av de fasta.
Kontraktsanställningar ersätter riktiga jobb.
Plötsligt förlängs arbetstiden i stora industrier i land efter land.
Plötsligt och samtidigt fryses lönerna.
Och om inte det tar skruv så tas hoten om företagsflytt fram – relocation, som begreppet lyder på ett par större europeiska språk.
Egentligen skulle vi ha diskuterat annat på det här mötet i Bryssel. Främst hur vi med fackets hjälp utvecklar en gemensam och fungerande arbetsmarknad i EU:s många gränsregioner, präglade av hög pendling men också av svårigheter att jämka samman nationella regler och system.
Framför allt skulle vi tala om strategier för att både öka tillväxt i dessa regioner och samtidigt se till att löntagarnas intressen och rättigheter skjuts fram i centrum av den ofta alltför ekonomistiska och skenbart opolitiska tillväxtdebatt som nu pågår i Europa.
Men vittnesmålen om en arbetar- och fackföreningsrörelse driven på reträtt i den utdragna tillväxtkrisens Europa formade sig efter hand till en jättelik tankeställare.
Här satt fackligt aktiva från en rad länder, i år också från de nya EU-länderna, med mångårig och daglig erfarenhet från sina gränsregioner av samarbete med kollegor från andra länder.
De har ställt sig bakom EU:s fyra friheter, inte minst friheten för löntagare att fritt röra sig över gränserna och söka jobb där sådana finns.
Men idag tycker sig många av dem se hur dessa friheter används för att söndra och splittra.
-Jag ser faran för en EU-konflikt mellan arbetare i det nya och det gamla EU, sade en tysk delegat.
– Vi i det gamla EU pressas att sänka våra löner och acceptera längre arbetsdagar utan ekonomisk kompensation, samtidigt som de sociala skyddsnäten försämras.
– I de nya EU-länderna – för våra företag handlar det ofta bara om att flytta några kilometer längs vägen – får man visserligen jobb. För hur länge vet vi inte, för företagen kan lätt flytta över nästa gräns.
– Våra kollegor där betalas sämre än vi och i flera av de nya EU-länderna förekommer över huvud taget inget socialt eller ekonomiskt skydd för de anställda. Är detta det nya, fria Europa? Fritt för vem?
Intresserar sig media för det här, frågade italienaren. Nej, vad han själv tyckte sig se var snarare en mediekampanj mot facket. Eller tystnad. Eller oförmåga eller ovilja att beskriva en ny verklighet som för arbetare och tjänstemän innebär hot om en i grunden förändrad eller ”förstörd”, som någon uttryckte det, europeisk arbetsmarknad.
Överord? Falskt alarm?
Rör det oss?
Mot verklighetsbeskrivningen finns egentligen inget att invända. Också i Sverige har vi sett en dramatisk ökning under flera år av kontraktsanställningar och tillfälliga arbeten på bekostnad av avtalsfästa, rimligt trygga heltidsjobb.
Trollhättan-fallet visar att också svenska orter och anställda är brickor i det företagsspel som globala koncerner bedriver när de vill pressa fram eftergifter, rulla tillbaka facket och ställa arbetare mot arbetare.
Vi är just nu i ett läge av stark tillväxt, men tillväxt utan nya jobb. Och i detta skede diskuteras – tills vidare under tämligen stor tystnad – det förslag till tjänstedirektiv från EU-kommissionen som av delegaterna nere i Bryssel avfärdades som ett gigantisk försök att påtvinga Europa en ny form av social dumping.
Orkar facket på 2000-talet ta samma strid man tog för 100 år sedan för grundläggande mänskliga rättigheter? Orkar man hålla samman och vilka allierade i striden för en europeisk välfärdsmodell, som inkluderar alla, kan man räkna med?
Dagen i Bryssel efterlämnade känslan av att man både kan och vill. Men motkrafterna är starka, målmedvetna och väl rustade. Inte minst på den arena där striden om verklighetsbeskrivningen utkämpas – i media.

AV HÅKAN HERMANSSON

Skribent: Håkan Hermansson