Smart vänsterdebatt

Petter Larsson bläddrar i senaste Röda Rummet.

”Kanske har miljoner människor dött som följd av att folk har intresserat sig för mycket för historien, men jag undrar om någon någonsin avlidit på grund av ’historielöshet’”Så låter det när historikern Samuel Edquist fullföljer det enmanskorståg mot svensk nationalism som han inledde i förra numret av tidskriften Röda Rummet. Då gjorde han upp med den förföriska idén om att det skulle finnas en ”godartad” nationalism.
I det nya numret angriper han den renässans för nationella myter som fötts i giftermålet mellan turistindustri och pseudohistoriker och som skänkt oss T-shirts med Arn-motiv, Ingegerdsringar och medeltidsveckor.
Edquists kritik gäller inte så mycket faktakollen – den är vanligtvis rätt usel, men det kan man strunta i.
Nej, det är perspektiven som granskas: den historia vi får lära oss bygger –återigen – på nobla riddersmän och högvälborna damer som gräver fram en svensk nation som liksom skulle ha legat färdig att födas i myllan.
Det är välargumenterad och relevant kritik, även om jag inte är övertygad om att man måste göra stor sak av problemen med det nationalromantiska innehållet: det som säljs är inte nödvändigtvis det som köps – om man säljer nationalism förpackad i tornerspel, så kanske folk helt enkelt köper tornerspelet och struntar i resten?

Röda Rummet, som är knuten till socialistiska partiet, placerar sig någonstans mitt emellan nyhetsinriktade vänsterveckotidningar som Arbetaren och Norrskensflamman och teoretiskt mer avancerade tidskrifter som Fronesis, Ord&Bild eller Res Publica, i samma fält som till exempel Arena, men utan Arenas ibland lite ängsliga blickar på vad som är inne.
Den för – med små resurser – en smart, aktuell, internationalistisk vänsterdebatt, som bara sällan förfaller till intern vänsterjargong.
Vid sidan av Edquists artikel läser jag en kritik av europeisk flyktingpolitik signerad Kajsa Johansson, som lyckas vara både stålhård och nyanserad på samma gång, och en hoppfull exposé över upproren i Latinamerika. Det är – fortfarande – dit den svenska vänstern åker för att hämta inspiration. Inte så konstigt, kanske, det är den enda världsdel där vänstern gått framåt det senaste åren – och en jättelik experimentverkstad för uppror och organisering.
Här reder Rolf Bergkvist ut vad kamprörelserna i Bolivia, Argentina, Venezuela och Brasilien har gemensamt.
Decentralism, mångfald, demokratiska organisationer och utomparlamentariska metoder, visar det sig. Dessutom: kvinnor. De ”är rörelsens kärntrupp” konstaterar Bergkvist.
Det kan för övrigt Röda Rummet-makarna själva lära av.
Hela redaktionen består av män. Två artiklar är skrivna av kvinnor. Åtta av män.
Det är inget olyckligt undantag; de två föregående numren är ännu värre.

Röda Rummet nr 3-4 2004

Artikeln tidigare publicerad i Helsingborgs Dagblad

Skribent: Petter Larsson