En ny s-presspolitik?

Fyra år har gått sedan det sista numret av Arbetet utkom. Och s-pressens tillbakagång har fortsatt. Det är dags för en ny s-presspolitik, konstaterar Bo Bernhardsson.

Den 30 september i år hade fyra år förflutit sedan det sista numret av Arbetet lämnade pressen i tidningshuset på Bergsgatan i Malmö. Det första utkom den 6 augusti 1887 och trycktes i Köpenhamn, eftersom inget av Malmös tryckerier vågade ta sig an Axel Danielssons socialisttidning.Arbetet dog i sviterna efter A-pressens vilsegång, som nådde sin logiska kulmen i och med konkursen 1992. En serie misstag efter rekonstruktionen av Arbetet samma år bidrog också till den slutgiltiga undergången, liksom den stora rörelsens kompakta ointresse, eller kanske snarare rädsla, för pressfrågorna. Också den ett resultat av A-pressfiaskot.

Hade Arbetet kunnat räddas?
Nej, knappast som ett i alla delar självständigt tidningsföretag med fortsatt sjudagarsutgivning. Inte som situationen såg ut år 2000.
Det fanns emellertid alternativ till den stora tystnaden. Ett långtgående samarbete med Skånska Dagbladet var en realistisk möjlighet för att garantera fortsatt utgivning av Arbetet som daglig morgontidning. En annan möjlighet var att omedelbart dra igång en veckoslutstidning med självständig nyhetsjournalistik, ett stort block med nöje och kultur, vänsterdebatt och socialdemokratiska kommentarer. Något som för övrigt fortfarande borde göras, och det samtidigt i Malmö, Göteborg och Stockholm.
Båda idéerna fanns när Arbetet gick i konkurs. Men det fanns inga starka, intresserade ägare, vilket hade varit en nödvändighet för att t ex kunna göra upp med Skånska Dagbladet eller få slagkraft i en veckoslutstidning.
LO-ledningen framstod i det närmaste som skräckslagen inför blotta tanken på att inlåta sig i diskussion om alternativa räddningsplaner. Man ville, det intrycket fick undertecknad, överhuvudtaget inte befatta sig med saken.

Nya bakslag för s-pressen
Fyra år har alltså förflutit sen Arbetet gick i graven. Bakslagen och de dramatiska förändringarna har fortsatt för s-pressen (Se Faktaruta härintill).
En rad s-tidningar har på senare år sålts till sina starkare borgerliga konkurrenter, men utkommer fortfarande med sina gamla titlar och bedriver än så länge en i huvudsak självständig journalistik.
Som exempel har Gefle Dagblad tagit över Arbetarbladet. Folkbladet ägs numera av Norrköpings Tidningar och Folket av Eskilstunakuriren. Sydöstran håller på att slukas av den borgerliga tidningskoncern som äger Blekinge läns tidning.
Andra ”lösningar”, för att motverka den politiska likriktningen, som annars blir följden av monopoliseringen på de regionala tidningsmarknaderna, går ut på att dubbla ledarsidor, varav en socialdemokratisk, erbjuds. Eller i en mindre radikal variant att socialdemokratiska kolumnister bereds plats på den borgerliga ledarsidan.

De socialdemokratiska tidningar som låter sig slukas har förstås goda skäl att låta det ske. Alternativet är ju undergång, givet att den centrala arbetarrörelsen inte har intresse, och kanske heller inte ekonomisk styrka, att medverka till att de drivs vidare som självständiga medieföretag. De borgerliga förstatidningarna, som tar över socialdemokratiska andratidningar, har å andra sidan goda kommersiella skäl att göra också detta. De kommer i åtnjutande av presstödet, samtidigt som rationaliseringspotentialen vid en sammanslagning är betydande.
Som exempel får Gefle Dagbladskoncernen 16 miljoner i presstöd för Arbetarbladet. Norrköpings Tidningar får lika mycket för Folkbladet och Eskilstunakuriren 11 miljoner för att ge ut Folket.
Av ett sammanlagt driftstöd till flerdagstidningar på ca 290 miljoner år 2003 gick 130 miljoner i lika delar till moderata Svenska Dagbladet och centerpartistiska Skånska Dagbladet. Och bara drygt 61 miljoner till s-tidningar som hade arbetarrörelsen som majoritetsägare. Då är driftstödet till Sydöstran, som är på väg att säljas, medräknat.

Samgående ger fördelar. Ledningsfunktioner, administration och teknik kan samutnyttjas. Fördelarna på annonsmarknaden är också uppenbara.
Om s-tidningen gick under skulle det både bli dyrare att distribuera och morgontidningen som annonsmedium skulle tappa mark.
Ännu så länge är s-tidningarna i huvudsak redaktionellt självständiga. Arbetarbladet och Gefle Dagblad har dock gemensam sportredaktion. Men självklart ligger såväl samordning av annonsförsäljning som ökat samutnyttjande av redaktionellt material på lut i framtiden. Det är det som är meningen med föreningen. Åtminstone för tidningsdirektörerna.
Situationen för den kvarvarande socialdemokratiska pressen sammanfattades sålunda för en tid sedan i en tillspetsad men träffande rubrik i Aktuellt i Politiken; ”S-tidningarna lever – på nåder”.

Vad är mångfald?
Argumentet för presstödet är att det skall bidra till att upprätthålla konkurrens och mångfald på tidningsmarknaden.
En mycket god idé, även om verkligheten alltmer har fjärmat sig från den. Presstödets ekonomiska betydelse har successivt urholkats och alltfler s-tidningar har trots detta tvingats till samgående med lokalkonkurrenten.

Mångfald kan förstås inte definieras som förekomsten av socialdemokratiska kolumnister eller ledarkommentarer i borgerlig press. Även om sådana lösningar är bättre, ja kanske till och med ganska mycket bättre, än ingenting.
Verklig mångfald kan knappast heller på sikt upprätthållas genom att den borgerliga tidningskoncernen ger ut s-editioner med egna titlar, delvis ”egen” nyhetsjournalistik och socialdemokratiska ledarkommentarer.
Mångfalden måste bäras upp av konkurrerande tidnings- eller andra medieföretag med olika ägare, självständig nyhetsjournalistik och vid sidan av ledarkommentarerna, en egen debatt- och kulturredaktion.

Självklart spelar ägandet en avgörande roll för mångfalden.
Ägarna tillsätter cheferna. Ägarnas och tidningsledningens värderingar bestämmer ytterst, hur professionell journalistiken än är, vilka historier som blir berättade och hur. Och ledarsidor är, när allt kommer omkring, ”bara” kommentarer till det allra starkast opinionsbildande materialet, nyheterna.

En följd av det som pågår på mediemarknaden är maktkoncentration och journalistisk och politisk likriktning.

”En uppenbar effekt av ägarkoncentrationen är att allt färre deltar i besluten om att tillsätta ledningar för medierna. Exempelvis utser en liten grupp inom Bonnier AB redaktionsledningarna för fem av tio dagstidningar (Metro och Stockholm City inkluderade) som utges i de tre storstäderna och för fyra av de åtta nyhetsredaktioner som arbetar nationellt. På regional nivå är koncentrationen ännu mer tydlig. Familjerna Hamrin och Pers kontrollerar samtliga flerdagarstidningar i Jönköpings respektive Västmanlands län.”
Ur Konkurrens och samarbete inom medierna.

I Skåne utser Bonniers numera cheferna på 5 av de 8 tidningarna.

Mediefrågan – en överlevnadsfråga
Mediefrågan kan inte isoleras från diskussionen om vad som händer med arbetarrörelsen i ett större sammanhang.
En av förklaringarna till att svensk socialdemokrati klarat sig så bra så länge är, enligt min mening, att den burits av en stark rörelsetradition. Det har funnits en intern maktbalans mellan å ena sidan rörelsen och å andra sidan den socialdemokratiska maktapparaten.
De egna tidningarna har varit och är oskattbara inspiratörer för rörelsetraditionen.
Kanske har nu rörelsen definitivt tvingats kapitulera för apparaten? Och kanske är det denna kapitulation som illustrerats genom det kompakta ointresset att upprätthålla en stark, idéburen press vid sidan av de rena organisationstidningarna.
Man vill inte ha fler oberoende redaktörer, som Göran Greider, som nästan lika ofta tycks rikta sin kritik mot rörelsens egna ledningar.
Men egna, oberoende medier är en överlevnadsfråga för socialdemokratin. I varje fall för folkrörelsen.

De socialdemokratiska tidningar som finns kvar, självständiga eller inte, måste förstås försvaras. Men sannolikt är det nödvändigt att också tänka i helt nya banor. Detta bland annat därför att de traditionella morgontidningarna möter allt hårdare konkurrens om de annonspengar, som de samtidigt blivit relativt sett alltmer beroende av.
Jag skulle inte själv idag rekommendera nystart av sjudagarstidningen Arbetet i Malmö. Morgontidningen går nog dessvärre en allt svårare framtid till mötes.
Det är däremot nödvändigt att uppfinna en ny folkrörelsepress och nya, självständiga medier med ambitionen att berätta andra berättelser än borgerliga och kommersiella medieägare. Vänstermedier vars nyheter och kommentarer kan bilda opinion, ge eko i andra nyhetsmedier och påverka dagordningen för samhällsdebatt och politik.
En socialdemokratisk veckoslutstidning i storstadsregionerna är en sådan idé värd att pröva.
Publicerad i Nr 2 2004

Skribent: Bo Bernhardsson