Centerledaren Annie Lööf lär nu enligt bland andra Aftonbladet ha ställt sitt ultimatum för att släppa fram Stefan Löfven som statsminister.

”Sänkta skatter på jobb och företag, reformerade turordningsregler, en liberalare arbetsrätt och friare hyressättning.” På rak svenska  betyder det fortsatt ökade löneskillnader och inkomstklyftor, sämre anställningstrygghet och höjda hyror. Dessutom sämre förutsättningar för en fungerande välfärd, om nu inte skatteintäkter motsvarande de tänkta sänkningarna ska tas ut i andra former, t ex på förmögenheter, ränteavdrag och fastigheter. Men det tror jag inte Lööf tänker sig. Hon satsar som alla borgerliga regeringar de senaste decennierna på de omtalade dynamiska effekterna. Det brukar gå så där.

Annie Lööfs ultimatum slår rakt in i den socialdemokratiska politikens centrum. Fullt medvetet naturligtvis. Hon måste ju sätta ett högt högerinspirerat pris på sitt eventuella stöd till Löfven, som nu dagens centerparti format vid vattenhålen på Stureplan ser ut.

Jag är fullt medveten om Socialdemokraternas och Stefan Löfvens svåra dilemma. Om det blir en högerregering, blir det säkert på kort sikt ännu värre. Men faktum är att den logiska regeringen nu är en högerregering.

Det är visserligen sant, som en triumferande Jimmie Åkesson gärna framhåller, att det håller på att bildas ett nytt socialkonservativt block inom svensk politik bestående av M KD och SD. Men det är också sant, som moderatledaren lika ofta framhåller att alliansen sällan eller aldrig varit mer enig om den ekonomiska politiken, om skatterna, arbetsrätten, privatiseringarna och marknadiseringen av Sverige. Och här har de för övrigt starkt stöd av SD.

Det är en paradox mot den bakgrunden, att alliansen upplever sin värsta kris någonsin. En kris som beror på Liberalernas och Centerpartiets befogade aversion mot Sverigedemokraternas hållning i demokrati- och värderingsfrågor och vad gäller asylpolitiken. Och på de vallöften som L och C ställt ut av det skälet.

Den är ett smärtsamt konstaterande, men den logiska regeringen, utifrån valresultatet och hur partierna tycker och tänker, är en högerregering. Vilken bas den än har så kommer den att få stöd också av Sverigedemokraterna för sin fortsatt nyliberala ekonomiska politik och för nedrustning av den svenska modellen. Det är ett nederlag för Stefan Löfven i det korta perspektivet, men socialdemokratin och arbetarrörelsen bör nu gå i opposition, bygga rörelsen stark igen och utmejsla ett tydligt socialdemokratiskt vänsteralternativ med sikte på framtiden

Att vika ner sig för Lööfs ultimatum vore en Pyrrhusseger. En sådan och vi kan vara förlorade.

Bo Bernhardsson