Jag hade för någon vecka sedan nöjet att lyssna till Gunnela Björk, när hon på ett möte i ”Onsdagsklubben” (Den största S-föreningen i Stockholms arbetarekommun) berättade om sin bok Kata Dalström – Agitatorn som gick sin egen väg (Historiska media 2017).

Gunnela Björk hade då redan genomfört 43 föreläsningar om ämnet, från Malmö i söder till Luleå i norr, och konstaterade:

­- Jag trodde hon var mer bortglömd.

Kata Dahlström levde i en nydanande tid, Sverige omvandlades från ett jordbrukssamhälle till en industrination, från ståndssamhälle till klassamhälle. Nya tankar formulerades. Statskyrkans makt, monarkin, den oinskränkta arbetsgivarmakten och patriarkatet utmanades. Arbetarrörelsen och folkrörelserna tog form. Nya utopier om ”en förädlad människa” och en rättvis värld växte fram.

– Kata Dalström var en bland väldigt många som fångades av de nya rörelserna. Hon var en unik person, men ändå bara en av många.

– Det var sannerligen inte givet att hon, som växte upp i en både förmögen och förnäm familj skulle bli den ökända socialistiska agitator hon blev.

Anna Maria Chatarina Carlberg föddes 1858 och växte upp i Kopparberg. En egensinnig och svårtyglad unge som lyckades bli relegerad från den fina flickskolan för att hon ansågs vara en ”fara”.

– Vilket hon också skulle bli, kan vi konstatera, eftersom vi nu har facit.

Vid 17 års ålder friade hon till den 21 år äldre järnvägsingenjören Gustaf Dalström. Och de gifte sig. ”Det var bråttom”, som det hette på den tiden. I femton år flyttade familjen runt i Sverige i spåren på järnvägsnätets utbyggnad. Barnaskaran växte. Det skulle bli sju till sist.

– Hon bedrev hemundervisning för sina barn enligt moderna metoder och hon hade skrivit artiklar och flera böcker, bland annat om grekisk och nordisk mytologi.

Kata Dalström var samhällsengagerad och befann sig i utkanten av den borgerliga kvinnorörelse som börjat formera sig och som bland annat ägnade sig åt välgörenhet, ”som det anstod en borgerlig kvinna”.

– Men det räckte inte för Kata, till släktens och bekantas fasa, efter en tid hade hon kommit fram till ett beslut som skulle förändra hennes liv. 1894 deklarerade hon att hon skulle bli medlem i det socialdemokratiska partiet. Och det var ett annat parti då än nu. Det gamla samhället skulle störtas i gruset, kapitalismen skulle avskaffas.

Kata var 36 år. Och nu skulle hon komma att ägna sin tid åt agitation och folkbildning. Partiet var fem år gammalt och bekämpades med snart sagt alla medel av alla de gamla maktinstitutionerna.

– Varför i jösse namn gick hon med i detta parti? Jo, hon var en handlingsmänniska, egensinnig och orädd. Och en obotlig optimist. Det var möjligt att göra världen bättre. Hon hade sett kapitalismens avigsidor; utsugningen, fattigdomen och förtrycket.

Det var ingen tvärvändning när hon tog steget, hon hade funderat och studerat, hon hade läst Socialdemokraten och hon var bekant med Hjalmar Branting och flera av de ledande kvinnorna i Stockholms allmänna kvinnoklubb. Hon var ofta ute och talade, framför allt om allmän rösträtt och facklig organisering.

År 1900, hon var då 41 år och hade fått sitt sjunde barn Gösta, växlade engagemanget upp och blev till en heltidssysselsättning. På partikongressen i Malmö samma år valdes hon in i partistyrelsen och bara 3 personer, av de 17 som valdes, fick fler röster än Kata. Hon blev därför också medlem i det verkställande utskottet.

– Det var en mansdominerad församling och man var inte alltid så vänligt inställd till kvinnor i politiken. Anna Sterky, som också satt i partistyrelsen, var stöttepelaren i kvinnoarbetet och hon var också den som ibland tog Kata i örat eftersom hon inte alltid var världens bästa feminist.

Det var före radion, teven och internet och det var agitationens årtionde, det var ”mun mot mun-metoden som gällde”. Kata Dalström skickades ut på månadslånga turnéer runt om i landet.

– Ett besök från Stockholm var inspirerande, man blev som en del av en nationell, ja en internationell rörelse.

Kata hade nu hamnat på rätt plats i livet. Hon var en äventyrare, älskade naturen och strapatserna, att munhuggas och förklara. Agitationen skedde ofta utomhus, ibland stod hon uppkliven på en sten, eftersom agitatorerna ofta nekades lokal. Det finns ”Katastenar” och ”Kataplatser” på många håll i landet.

Hon lyckades dock aldrig hamna i fängelse, vilket kanske var en besvikelse, eftersom de flesta socialdemokratiska pionjärerna vid något eller flera tillfällen dömdes och fängslades. Och det ”ökade en agitators agitationsvärde”. Men ett besök av Kata var nästan alltid en publiksuccé.

Hon erbjöd alltid ett extra, allmänbildande föredrag om exempelvis konst eller historia vid sidan av agitationen. Till de populärare hörde ämnet; ”Kan en kristen vara socialdemokrat?”.

Kata hade visserligen aldrig själv varit kristen. Hon ansåg att kyrkan hade förvanskat Jesu läror. Det kristna kärleksbudskapet var i själva verket socialism och hennes slutsats var att en verkligt kristen måste vara socialdemokrat.

Kata Dalström blev som en kändis, uppskattad i rörelsen, fast inte alltid av partiledningen. Hon var ganska besvärlig, ”hon hade hjärtat på tungan”, fast så fick inte boken heta, berättar Gunnela Björk.

Det blev till sist en personlig brytning mellan Kata Dalström och Hjalmar Branting. Hon hade så småningom utvecklat en vänsterkritik och kände sig mest hemma i ungdomsförbundet med sina ”yviga gester och högstämda retorik”.

– Hon var som en mor för SSU-arna och ibland mer än så. Hon förälskade sig i andra män, ibland i yngre män, och äktenskapet knakade i fogarna. Hon kallade de här männen för ”sin sensommarsol”.

Den personliga ekonomin var problematisk. Hon hade ärvt först sin pappa och sen sin mamma, men hennes make, som saknade sinne för affärer, hade lyckats sätta sprätt på alla pengarna och när han dog 1906 blev Kata ensamförsörjare. Då blev agitationen också en viktig inkomstkälla.

Sen kom nederlagen för arbetarrörelsen. Storstrejken 1909 och första världskrigets utbrott 1914.

– Kriget var ett dråpslag mot hela den socialistiska rörelsen. Grundtanken var att arbetare aldrig skulle skjuta på arbetare från ett annat land. Och sen sker det som sker. Det visar sig att nationen är starkare än klassolidariteten. Tron på en ödesbestämd socialistisk utveckling måste omprövas.

Motsättningen mellan vänstern och högern växer i det socialdemokratiska partiet och blir till sist till en brytning våren 1917. Nu hamnar Kata i ledningen för Sveriges socialdemokratiska vänsterparti(SSV) och hon åker till Norrbotten för att övertyga alla arbetarekommuner och kvinnoklubbar där om att gå med i det nya vänsterpartiet. Nästan all går med.

De revolutionära förhoppningarna efter ryska revolutionen slutar i besvikelse. Och spänningarna blir väldigt stora också i det nya vänsterpartiet. De handlar bland annat om hur man ska förhålla sig till bolsjevikerna och Komintern.

1921 bestämmer sig SSV för att underordna sig Komintern och bli Sveriges kommunistiska parti(SKP). Nu hamnar Kata Dalström i sin tredje partiledning, nu som kritisk kommunist.

Hon ser hur förödande centralstyrningen är och hon får själv kritik, bland annat för att hon har en borgerlig bildningssyn och för sitt intresse för österländska religioner och spiritism.

– Hon tog detta på väldigt stort allvar och hade landat i att hon var buddist. Det hade fungerat, varit fullkomligt förenligt med att vara socialdemokrat och vänsterpartist, men nu kommer det tydliga signaler från Moskva om att religionsfrihet visserligen råder, men inte för organiserade kommunister. Marxism och religiositet är oförenligt.

Om Kata Dahlström inte avlidit i december 1923, så hade hon med stor sannolikhet blivit utesluten, precis som flera andra, bland andra Zäta Höglund, som så småningom återvände till socialdemokratin.

Gunnela Björk rundar av sin berättelse.

– Den här boken jag har skrivit är absolut inget idolporträtt, utan ett försöka att förmänskliga henne och göra hennes val begripliga mot bakgrund av den tid hon levde i. Hon var en av arbetarrörelsens mest betydelsefulla personer. Som trots att hon var född med silversked i mun ägnade sitt liv åt att förverkliga ett samhälle där alla är lika mycket värda.

– Hennes storhet låg i att hon gjorde vad hon förmådde. Politiker idag talar till människors rädsla, men vem talar idag till deras längtan?

Bo Bernhardsson