Hur ser ett samhälle ut där varje person inte släpper ut mer än ett ton koldioxid per år? Blir det trist att leva där? Är visionen realistisk och vågar politikerna föra fram sådana idéer, frågar sig Christer Nylander.

Hur ser ett samhälle ut där varje person inte släpper ut mer än ett ton koldioxid per år? Hitintills lyser ett-tons-visionerna med sin frånvaro, och de flesta politiker är livrädda för att prata om dem. Trots detta måste vi börja konkretisera hur livet och samhället kan se ut i framtiden.

Det handlar inte enbart om klimatförändringar utan också om naturresurser, miljö och djurlivet. Dessutom behöver samhället bli resilient mot bland annat starka solstormar med Carringtonstyrka, som kan slå ut merparten av all elektronik på planeten. Vi vet att dessa träffar jorden med 100-200 års mellanrum, och sist det inträffade var år 1859. I verkligheten innebär det att även om all elektronik går förlorad, så skall samhället vara designat för att fungera hyfsat. Annars tjänar det ju inget till om vi uppnår ett-tons-visionen.

Med dessa utgångspunkter tänkte jag ge ett mycket konkret förslag. Runt städer och samhällen byggs livsmedelssystem baserade på agroforestry, dvs en kombination av ätliga perenna träd, buskar, markväxter, rotfrukter och betesmark, växthusodling och en viss del intensivodling av ettåriga växter, som tillsammans ger minst 90 procent av matbehovet.

Det finns cirka 50 000 ätliga växter på planeten varav många kan odlas i Sverige. I framtiden äter vi ingen fabriksprocessad mat, och den förädling och konservering som behövs, görs lokalt. Matavfall, fekalier och träavfall används för att göra biogas. Rötresterna läggs därefter på odlingarna som gödsel.

Vi använder både eldrivna och biogasdrivna fordon, mestadels för varutransporter. Träd i agroforestrysystemen används för tillverkning av kläder, textilier, möbler, husgeråd, byggnation, fordonskarosser, etcetera, genom lokal 3D-printning, slutna kemiska system eller hantverk. Våra passivhus värms upp genom solinstrålning på sommaren och av kasserade produkter och träavfall på vintern. Elenergin kommer företrädesvis från solceller och vattenkraft, men även biogas kan användas vid behov. Papper används inte ens i toaletter.

Semesterflyg är inte möjligt, och tjänste- och flygtransporter endast i mindre omfattning. Alla semestrar görs antingen lokalt eller genom förflyttning med tåg. I varje stadsdel eller by finns lokala arbetsplatser, och sällan färdas man långa sträckor i tjänsten. Kommunikation och arbetsmöjligheter på hela planeten är dock möjlig genom diverse IT-verktyg.

Vi arbetar två till fyra timmar per dag med vårt ordinarie arbete, som mestadels är projektbaserat innehållande frekventa utbildningar, och hjälper även till i agroforestryodlingar några timmar per vecka. I övrigt har vi gott om tid till familj och fritidsaktiviteter. Allt som vi använder, exempelvis kläder, skor, möbler, verktyg, fritidsgrejor, IT-verktyg, transportmedel, etcetera, lånar vi till en låg kostnad från lokala uthyrningsställen.

Tycker ni att denna vision verkar trist i jämförelse med dagens samhälle? Det tycker inte jag heller! Fördelen med ett-tons-visionen är att arbetstiden kan minskas drastiskt, vi kommer att äta hälsosamt och må bra, och ha betydligt mer tid för familj och fritid. Somliga av er frågar sig nog hur vi skall ha råd att köpa IT produkter, 3D-printrar, elbilar och andra saker som inte kan tillverkas lokalt. Vissa av oss kommer att vara anställda i globala företag som tillverkar dessa varor och få lön och betala skatt. Dessa produkter kommer dessutom att vara mycket billigare än idag eftersom robotar i stor utsträckning kommer att sköta tillverkningen.

Är detta realistiskt? Givetvis kan jag inte bevisa att min vision ger exakt ett ton koldioxid per person och år i genomsnitt, men det ligger sannolikt nära eller kanske under. Rent tekniskt kan merparten av förslagen genomföras inom några årtionden. Den enda nackdelen, som jag ser det, är att semesterflyg blir sällsynt, åtminstone tills vi uppfunnit antigravitation och nya hållbara energikällor.

Vad kommer ni politiker att göra åt saken? Släpp PR-konsulternas råd och ordjongleriet. Visa istället att ni är modiga, ansvarstagande, kreativa och progressiva beslutsfattare i denna så avgörande tidsperiod i världshistorien. Ta denna så kallade risken och upplev hur stor uppskattning ni kommer att få från medborgarna. Men gör heller inga förhastade åtgärder som grundas i dåligt underbyggd information eller brist på helhetsseende. Bjud gärna in utomstående personer till diskussion som inte lider av PK-, ego-, eller stuprörssyndrom.

Christer Nylander, Lund