1971 läckte Daniel Ellsberg de s.k. Pentagonpappren och Washington Post beslutade sig till sist för att publicera dem. Om detta handlar filmen The Post, som nyligen haft premiär. Ellsbergs syfte var att få ett slut på Vietnamkriget. Det som hände ska dock inte ses som ett furiöst försvar för en fri press. Alla hade olika motiv för att publicera eller inte publicera, skriver Lars Borghem.

Stephen Spielbergs film The Post som hade premiär i december 2017 (i Sverige januari 2018) har nu fått två Oscarsnomineringar för bästa film och bästa kvinnliga huvudroll (Meryl Streep). Filmen som handlar om ett beslut på tidningen Washington Post om att publicera de s.k. Pentagonpappren om Vietnamkriget kan ses som en motsvarighet till filmen Alla Presidentens män från 1976 om Watergateaffären. I båda fallen var det personer inom säkerhetsapparaten som av olika skäl gav hemliga dokument till olika tidningar i USA, för att påverka den amerikanska politiken.

I fallet The Post var det Daniel Ellsberg som 1971 läckte först till några politiker han litade på och sedan till New York Times och flera andra tidningar. Det var först när New York Times av domstol hindrades att gå vidare med publiceringen som Ellsberg vände sig till Washington Post. Ellsberg hade arbetat både i Pentagon och i Rand Corporation som då finansierades av det amerikanska flygvapnet och hade kopierat ett stort antal hemligstämplade beslut som gällde Vietnamkriget. Dokumenten visade att ansvariga politiker visste om att Vietnamkriget inte kunde vinnas. Trots detta fortsatte de att öka krigsinsatserna och att skicka felinformerade amerikanska soldater in i döden.

När det gäller Watergate var det andremannen i FBI, Mark Felt, som läckte information till en reporter på Washington Post. Syftet var med största sannolikhet att skada presidenten Richard Nixon vilket också lyckades. Nixon tvingades avgå 1974.

Filmen The Post kan ses som ett försvar för de stora traditionella medierna som var under attack på 1970-talet av presidenten Nixon och nu av president Trump. Jag har inte sett någon kritisk granskning av filmen i svenska medier där den i DN betecknades som ljuvligt papperstidningsnostalgisk, så jag bidrar med en granskning här.

I filmen skildras ett möte mellan ägaren till Washington Post, Katharine Graham, och hennes vän, försvarsminister Robert McNamara. Graham förebrår McNamara för att han har skickat tusentals amerikanska soldater till Vietnam trots att han visste att kriget inte kunde vinnas av USA. Själv framställs hon som ovetande om detta fram till nu. I filmen försöker McNamara övertala henne att inte publicera dokumenten.

I själva verket var det McNamara som 1967 hade beordrat den undersökning av de amerikanska besluten som sedan blev Pentagonpappren. Det finns inte något som tyder på att han försökte stoppa en publicering.
Graham hade lett tidningen sedan 1964 och som vän också till presidenten Lyndon Johnson var hon väl insatt i hur Johnson i valet framställde sig som en fredskandidat jämfört med konkurrenten Goldwater, för att efter att han blivit vald, dramatiskt öka den amerikanska krigsinsatsen. Hennes tidning stödde fullt ut expansionen av kriget i Vietnam, Laos och Kambodja.

I filmen spelar Daniel Ellsberg en underordnad roll. Filmen berättar inte att han hade pratat med de tre senatorerna George McGovern, William Fulbright och Charles Mathias samt kongressmannen Pete McCloskey och bett dem att läsa in dokumenten i kongressen så att de blev officiella men att de vägrade. Det var först därefter som han vände sig till en reporter på New York Times, Neil Sheehan, som han kände sedan tidigare. Materialet lästes av både jurister och chefer på tidningen. Några nyckelpersoner hotade avgå om tidningen inte publicerade och ägaren Sulzberger gav med sig.

Nixons justitieminister försökte stoppa publiceringen och en domare i New York förbjöd tidningen att fortsätta publicera. Ellsberg vände sig då till Washington Post och till en mängd andra tidningar. Grahams närmaste medarbetare på tidningen, Ben Bradlee, ville att tidningen skulle få samma status som New York Times och det kunde den bara få om den publicerade. Graham gav med sig och hon skriver i sina memoarer att målet uppnåddes.

Filmen ger Graham äran av att de andra tidningarna också publicerade Pentagonpappren men det är felaktigt. Det är inte säkert att Graham om hon levat skulle uppskattat detta Spielbergs försök att vara ridderlig. Tvärtom skriver Graham i sina memoarer att McNamara uppmuntrade New York Times att fortsätta publiceringen. En halvtimme före deadline ringde han tidningen och påtalade ett fel i dokumenten som kunde ha orsakat tidningen juridiska problem.

När Pentagonpappren publicerades så reagerade inte Nixon negativt som filmen ger sken av. Dokumenten täckte perioden innan han blev president så han berördes till en början inte. Det var Henry Kissinger, Nixons säkerhetspolitiske rådgivare, och Bob Haldeman, Nixons stabschef, som övertalade honom att agera. Det var inte välbetänkt och de publicerande tidningarnas jurister visade sig ha en klarare bild av den amerikanska lagstiftningen än Nixonadministrationen, vilket utslaget i Högsta Domstolen senare visade.

Man får sällan en ökad förståelse av amerikansk politik genom att titta på filmer gjorda i Hollywood. Robert McNamara, som var en av de huvudansvariga för de amerikanska krigsinsatserna i Vietnam, kunde när han inte längre var politiker analysera sina handlingar och inse vilken skuld han hade till att miljoner vietnameser och närmare 60 000 amerikaner dött i ett krig som aldrig borde ha förts. Men Henry Kissinger som fortfarande lever, kan inte erkänna någon skuld. Katharine Graham var för övrigt god vän med både Henry Kissinger och Ronald Reagan fram till sin död 2001.

Washington Post stöder liksom New York Times fortfarande de amerikanska krigen. I båda tidningarna ägs stora aktieposter av ett par av världens rikaste män, Jeff Bezos, Amazons grundare, för Washington Post och Carlos Slim när det gäller New York Times. Slim uppges dock ha minskat sitt aktieinnehav under slutet av 2017.

Till filmens förtjänster hör att den visar att tidningens finansiärer nog inte är så intresserade av att Pentagonpappren publiceras men att läsarna som hör till Washingtons elit kanske kan vara det. Men när Warren Buffet investerade i Washington Post i början av 2000-talet var det inte för att han som Graham inbillade sig att kvalitet var lönsam utan för att han såg att tidningen hade ett monopol på en begränsad men kapitalstark del av marknaden.

Natten innan beslutet om lagligheten i att publicera Pentagonpappren skulle tas av Högsta Domstolen, lästes de till slut in i kongressens protokoll av senatorn Mike Gravel. Men Nixonadministrationen försökte ändå få Ellsberg och en av hans medarbetare dömda för spioneri och det var endast beroende på att man själv brutit mot lagen som åtalets lades ner. Ellsberg kunde dömts till fängelse i 115 år och hans medarbetare satt en tid i fängelse för sin vägran att vittna mot honom.

Stephen Spielberg har sagt att det var valet av Donald Trump till president som gjorde att han ville göra filmen The Post. Den ger bilden av en modig kvinna (Graham) som utmanar en farlig president (Nixon). Den goda besegrar den onde. I dag heter presidenten Donald Trump och han blev vald delvis för att han lovade att dränera ”träsket” i Washington. Om med ”träsket” menas att säkerhetsapparaten, kongressen, big business och tredje statsmakten är alltför insyltade med varandra så visar filmen att träsket fanns redan 1971.

Grahams och Bradlees modiga beslut att publicera Pentagonpappren kan ses som en liten men ärofull parentes i tidningens historia. Tidningen har under såväl Grahams tid som därefter varit lyhörd för vad Pentagon, CIA, FBI och ledande politiker har tyckt varit lämpligt att allmänheten kan få ta del av.

En av världens rikaste män Jeff Bezos som är grundare av och VD i Amazon är också huvudägare i Washington Post. Amazon har sedan några år tillbaka ett kontrakt på ursprungligen 600 miljoner dollar med CIA om att bygga molntjänster åt alla 17 amerikanska underrättelsetjänster. Washington Post har publicerat otaliga artiklar baserade på läckor från de olika underrättelsetjänsterna. Läsarna informeras dock aldrig om de affärsmässiga banden mellan tidningens ägare och CIA och jag tror inte att Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet har skrivit så mycket om det heller.

När Dagens Nyheters Mårten Blomkvist skriver om The Post den 25.1.2018 så nämner han inte Daniel Ellsberg vid namn. Vietnam nämns en gång. Artikeln framställer dramat som att det handlar om tidningens kamp mot Nixon och som en kvinnokamp förd av Katharine Graham. Men Pentagonpappren handlade om hur det amerikanska folket hade förts bakom ljuset av Eisenhowers, Kennedys och Johnsons administrationer. Dokumentationen slutar innan Nixon blev president. Ellsbergs syfte med att få dokumenten publicerade var att få ett slut på Vietnamkriget. Spielbergs film visar också Ellsberg på plats i Vietnam och när han diskuterar kriget med bl. a Robert McNamara.

Blomqvist ser filmen som ett furiöst försvar för en fri press. Men alla i och utom pressen har och hade sina olika motiv att publicera eller inte publicera eller att försöka påverka tidningen i olika riktningar. Ben Bradlee ville göra Washington Post till något annat än bara en regeringsmegafon vilket Spielbergs film förtjänstfullt visar. Han låter Bradley (Tom Hanks) säga att ”politiker och pressen litade på varandra” (underförstått att detta inte alltid är bra). Katharine Graham gick till slut på hans linje eftersom hon också trodde att det skulle vara lönsamt för tidningen.

Bradlee sa i en intervju 1995 att han hade trott att ”sanningen kommer att göra oss fria även om den är smärtsam”. Han frågade sig om en publicering skulle vara bra för landet. Hans svar var Ja.
Hans resonemang liknar McNamaras som sa ”låta brickorna falla som de vill”. Det var han som låtit ta fram dokumenten och som aldrig motsatte sig en publicering.

Ellsberg säger i en aktuell intervju att om han försökt och lyckats få ut Pentagonpappren tidigare så hade Vietnamkriget kanske kunnat avslutas flera år tidigare än vad som blev fallet. Han säger också att det var meningen att han skulle ha dödats av CIA i samband med ett tal han skulle hålla den 3 maj 1972. Ellsberg menar att han då var och fortfarande är en amerikansk patriot. Han gick på en specialvisning av filmen The Post på Newseum i Washington tillsammans med sin fru. Han har kommit torrskodd ur träsket. Men stora delar av den fria pressen trängs där nere.

Lars Borghem

Några källor:

• De äldre intervjuerna med Katharine Graham och Ben Bradlee kan höras och delvis läsas på podden National Public Radio liksom den aktuella med Daniel Ellsberg. (https://www.npr.org/)
• Om samarbetet mellan Amazon och CIA finns mycket skrivet t. ex denna artikel från neokonservativa The Atlantic (stödde Hillary Clinton i senaste presidentvalet)
  https://www.theatlantic.com/technology/archive/2014/07/the-details-about-the-cias-deal-with-amazon/374632/
• Katharine Grahams memoarer för vilka hon fick Pulitzerpriset 1998 heter Personal History (1997)
• Daniel Ellsberg gav ut en bok om Pentagonpappren 2002: Secrets. A Memoir of Vietnam and the Pentagon Papers.