Den så kallade pensionsgruppen, där alla riksdagspartier förutom SD och V ingår, har landat en uppgörelse om ett reformerat pensionssystem.

Pensionsåldern höjs, till och med något mer än förutspått. Åldern när det är möjligt att ta ut pension höjs stegvis från 61 till 64 år (2026). Åldern när det ska vara möjligt att ta ut garantipension höjs från 65 till 66 för att sedan kopplas till medellivslängden.

Höjningarna var förväntade. Eftersom vi lever allt längre måste rimligen också pensioneringen senareläggas. Men både lusten att arbeta vidare och förutsättningarna för att göra det – graden av utslitenhet – är klassbundna. Det är som regel betydligt lättare och roligare för universitetsprofessorn och läkaren att jobba till 70-årsdagen eller ännu längre, än för byggnadsarbetaren och undersköterskan.

Pensionsgruppen föreslår också att den som jobbat i 44 år eller mer ska kunna ta ut garantipension som tidigare vid 65. Men det räcker knappast som nödutgång för dem med tunga och slitsamma jobb. Och pensionsgruppen pekar därför på behovet av arbetslivsreformer, som dock ligger vid sidan om gruppens uppdrag.

”Det krävs att arbetslivet blir mer jämställt, hållbart, flexibelt och modernt. Det är nödvändigt att människor inte slits ut på arbetsmarknaden utan orkar hela vägen.” Läser vi i pressmeddelandet från regeringen. Och till den frågan måste Socialdemokraterna och regeringen återkomma, om inte de föreslagna reformerna ska förstärka arbetslivets orättvisor och pensionsorättvisorna.

Grundskyddet och garantipensionen förbättras. Bland annat kommer garantipensionen att utökas med ett tilläggsbelopp och taket i bostadstillägget ska höjas för att möta stigande hyror. Helt nödvändiga åtgärder om inte gruppen ”fattigpensionärer”, med en stark överrepresentation av kvinnor, ska fortsätta växa.

PPM-systemet ses över. Antalet fonder ska minska ”avsevärt” och i framtiden ska skojare och skurkar portas från denna pensionsmarknad, som mest gynnar banker och fondbolag. I framtiden ska det, enligt regeringskansliets pressmeddelande, inte ”finnas aktörer på finansmarknaden som lurar till sig våra framtida pensioner”. Månntro det?

Socialdemokraterna hade velat gå längre, när det gäller att göra PPM anständigt, men det är från början ett borgerligt påfund – inspirerat av flummiga, nyliberala, valfrihetsidéer – och ett uttryck för blocköverskridandets tvång att kompromissa.

Hade pensionsgruppens borgerliga ledamöter lyssnat på amerikanen Richard H. Thaler, som tilldelades årets pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, då hade man reducerat PPM till ett fåtal fonder. Thyler har bland annat ställt frågan, ”vilken restaurangbesökare skulle kunna välja från en så lång vinlista”. Människor klarar helt enkelt inte av att göra sådana rationella val, även om de vill. Nu reduceras vinlistan från 800 till kanske 300 olika viner.

Det värsta med PPM-systemet är den människosyn som finns i bakgrunden. Man måste fråga sig om det överhuvudtaget är rimligt, att som del av ett allmänt pensionssystem ha ett hasardbetonat inslag, där två personer som arbetar sida vid sida år efter år i lika många år kan få olika pensionsutfall, beroende på hur de lyckats eller misslyckats med att placera sin pengar på en oöverblickbar marknad? Och där fondbolagen skär guld med täljknivar? Jag tycker inte det.

I pressmeddelandet läser vi att: ”I grunden är det (PPM alltså) ett sunt och bra system men sedan det infördes har mycket förändrats.” Det är ett ganska larvigt påstående, men visst, har man tagit borgerligheten i båten, och några andra val gives knappast som läget nu är, då får man ro den iland.

Bo Bernhardsson/Efter Arbetet