Jag är inte förvånad över att den sortens maktmissbruk och övergrepp, som metoo-rörelsen lyft fram förekommer. Det handlar om att män (och en och annan kvinna) sexuellt trakasserar, tafsar på och förgriper sig på personer i beroendeställning.

Jag är inte förvånad över att det förekommer, men däremot över hur vanligt det verkar vara, över hur många ”genier” och mindre begåvade män i maktposition som ägnar sig åt dessa trakasserier och sexbrottslighet. Och jag är förvånad över den kompakta tystnadskulturen fram tills nu och över att ansvariga institutioner och organisationer inte gjort mer än de gjort för att ta itu med beteendet och när grova brott begåtts anmäla och dra förövarna inför domstol.

Det som gör mig bedrövad är också att denna flod av berättelser om övergrepp kan ge intrycket att det handlar om nästan alla män. Men jag påstår och vill tro att det är en liten andel (alldeles för stor naturligtvis) av männen som beter sig så. Jag är dessutom helt säker på att jämställdheten och attityderna till kvinnor under, säg de senaste 30 åren, blivit väldigt mycket bättre överlag.

Jag känner många män och jag vågar påstå att jag känner få om någon som (jag kan ju inte säkert veta) uppträder som i de groteska berättelser som nu återges. Vilket naturligtvis inte utesluter att de gör det. De som gör det, jag framhärdar i uppfattningen att det är ganska få, kanske är tillräckligt begåvade för att inte visa upp sitt beteende.

Däremot tvivlar jag inte alls på att många kvinnor är drabbade. Jag tänker mig att några procent av den manliga ensemblen vid en teater eller på ett kontor hinner trakassera nära nog samtliga kvinnor i ensemblen eller på kontoret.

Har män ett kollektivt ansvar. Ja, det har vi naturligtvis. Vi har ett ansvar att i alla sammanhang, från vaggan till graven, påtala och stoppa svinaktigt beteende när vi ser det eller anar det, att framhålla en annan, jämställd kvinnosyn.

Jag tror och hoppas som många andra att meetoo-rörelsen ska vara början på en avgörande jämställdhetsrevolution.

Det finn emellertid också andra inslag än själva övergreppen i de senaste veckornas rapportering som gör mig beklämd. Det handlar om medias hantering av affärerna, av hur det håller på att utvecklas en mediamobb, där enskilda personer pekas ut, namnges och släpas till skampålen utan att vi säkert kan veta vad som hänt i just det enskilda fallet. Det kan ju hända att någon kvinna eller man ljuger av olika skäl. Det har hänt förr. Det är därför vi har det rättssystem vi har och den pressetik vi borde ha.

Nu skyller de fina, etiska medierna på sladdret på nätet. Alla vet ju i alla fall vem det handlar om. Vilken påminner mig om sladdret i byn förr i tiden; ”Visst är det sorgligt att han ska gå lös, alla vet ju att det är han som har gjort det”. Det är bara det att ibland visade det sig att de inte var han som hade gjort det.

Slutsatsen av det som sker på sociala medier och flashback kan inte vara, att då skiter också alla vi andra i etiken och rättssäkerheten. Slutsatsen måste istället, hur svårt det nu än kan vara, bli att också de som publicerar på sociala medier och på nätet ska ställas till svars för vad de gör.

Bo Bernhardsson/Efter Arbetet