Snart är det dags att summera sommaren 2017. Det regnade och hotades med misstroendeförklaringar.

Den politiska turbulensen i rötmånaden handlade om outsourcing av känslig information på Transportstyrelsen, om hur regeringen hanterat saken och om dess och tidigare regeringars ansvar för det som hänt. Men innan vi riktigt begrep vad som hänt hotades med misstroendevotum mot hela tre ministrar. Regeringskrisen stod bak hörnet, men två av ministrarna, infrastrukturminister Anna Johansson och inrikesminister Anders Ygeman, fick lämna sina taburetter och tills vidare var krisen avvärjd.

Jag lämnar själva sakfrågan om outsourcingen därhän för tillfället och frågar mig hur medborgarna uppfattar dessa, numera ideliga hot om att rikta misstroendeförklaring mot olika statsråd.

Sverigedemokraterna väckte under hösten 2015 misstroendeförklaring mot finansminister Magdalena Andersson, vars ekonomiska politik de naturligtvis inte gillar. I juni i år hotade så den allt rörigare borgerliga alliansen med misstroendevotum mot samma minister och två ministrar till, näringsminister Mikael Damberg och infrastrukturminister Anna Johansson. Det sista ett hot som nu riktas mot den nye infrastrukturministern Tomas Eneroth, eftersom Anna Johansson tvingats bort med hjälp av ett hot om misstroendeförklaring på grund av vad som hänt på Transportstyrelsen. Skälen till dessa senare nämnda hot mot tre ministrar är att de borgerliga partierna inte gillar flygskatten och ett par andra skatteförslag.

Möjligheten att rikta misstroendeförklaringar i Sveriges riksdag är en i regeringsformen grundlagsstadgad rättighet. Tänkt som ett skydd för demokratin. Det är en viktig möjlighet, regeringen måste ha stöd i riksdagen för sin politik. Men den är inte tänkt som ett instrument för att ideligen tala om att oppositionen inte gillar regeringens politik. Det vet vi redan.

Problemet är att Sverige sedan en tid tvingas leva med minoritetsregeringar, som inte alldeles enkelt kan få igenom sin politik och därmed måste noga överväga vilka förslag de lägger fram. För att det ändå ska gå att bedriva en sammanhängande ekonomisk politik finns det ett finanspolitiskt ramverk, regler och praxis, som ska förhindra att oppositionen bryter ut enskilda frågor och röstar ner dem. Beslutet om budgeten, inkomster och utgifter, tas i ett enda klubbslag.

Det sitter för övrigt nu en parlamentarisk utredning, som diskuterar hur man ska kunna befästa och eventuellt skärpa den ordningen. Men parallellt med denna utredning, där alla partier är överens om de grundläggande principerna, har allianspartierna valt att runda dessa principer genom att hota med misstroendeförklaring på grund av enskilda skatteförslag som man inte gillar.

Jag tror att riksdagen och politiken upplevs som oseriös, när möjligheten att rikta misstroendeförklaring används i parti och minut. Att de borgerliga inte tycker om socialdemokratiska ministrar och i varje läge föredrar skattesänkningar framför ansvarsfull finansiering är ingen hemlighet. Och kanske borde oppositionspartierna avvakta med hot om klumpvisa misstroendeförklaringar innan komplicerade frågor bringats till någorlunda klarhet eller åtminstone tills de vet vad de själva vill.

Men grundproblemet är naturligtvis ett bräckligt regeringsunderlag, en situation som lockar till missbruk av möjligheten att rikta misstroendeförklaring mot enskilda ministrar.

Jag lutade under några dagar under denna regniga sommar åt att Stefan Löfven borde ha ställt saken  på sin spets, lämnat in sin avskedsansökan och ”kastat in landet i kris”. Men därmed också ett år före valet ha blottlagt alliansens splittring och oduglighet som regeringsalternativ. Anna Kinberg Batra hade, det är jag helt övertygad om, tvingats ge upp eventuella försök att bilda regering och frågan hade bollats tillbaka till Stefan Löfven.

Nu är de flesta och jag också överens om att Stefan Löfven hanterade frågan skickligt. Kanske blev det bäst som det blev. Men det stora problemet kvarstår. Nya hot om misstroendeförklaringar ligger på lut och regeringsfrågans dilemma måste förr eller senare tydliggöras och lösas på riktigt. Helst i valet.

Bo Bernhardsson/Efter arbetet