Den nya försvarsberedningen inledde idag sitt arbete för att lägga fast hur försvaret ska se ut efter 2021. Det började kärva direkt. Regeringen vill att man också talar om hur de anslagshöjningar som måste till ska finansieras, men det vill inte den borgerliga oppositionen höra talas om.

Den baksluga avsikten med sådana propåer, säger Moderaternas försvarspolitiske talesperson Hans Wallmark, är att ”det ska ha en avkylande effekt, men det har det inte på oss moderater”.

Jag är är rädd att vi måste tro honom.

Wallmark säger också, och där slår han huvudet på spiken, att det går ”en traditionell konfliktlinje i svensk politik” vad gäller synen på ekonomisk politik. Han förtydligar sig med att ”socialdemokrater vill höja skatter”. Och moderater vill sänka skatter i alla lägen (min anmärkning).

Liberalernas talesperson, den rätt krigiske Allan Widman, tycker heller inte om finansieringsprincipen och drar slutsatsen att sådana krav är försök ”att lägga sordin” på diskussionerna och ”ett försök att begränsa kraven”.

Moderater vill som alla vet sänka skatter. De andra borgerliga partierna brukar inte vara svåra att övertala. Och Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra har aviserat att det är exakt det man vill göra också i framtiden om man får regera. I så fall ligger det närmast till hands för de borgerliga att finansiera ökade försvarsanslag med ”besparingar” på andra områden, med andra ord att skära ner välfärden. Det har hänt förut. Det är förstås också möjligt att låna till försvaret, men vill man det?

Borgerlighetens facit när det gäller att sköta svensk ekonomi är ganska nedslående. Vi som varit med ett tag minns hur redan Fälldin-regeringen 1976 tappade greppet och hur den borgerliga regeringen 15 år senare också gjorde det. En regering som enligt statsministern själv Carl Bildt – ingen annan skulle ha kommit på det – var Sveriges ”mest kompetenta regering någonsin”.

Man tyckte inte heller 1991 att man på förhand måste anvisa finansiering till kostsamma ”reformer”, utan satte sin tilltro till så kallade ”dynamiska effekter”. Det gick som det gick.

Och Reinfeldt-regeringen efterlämnade 2014 enligt Konjunkturinstitutet ett finansieringsbehov på drygt 120 miljarder för att kvaliteten på välfärden, i det skick den då var, skulle kunna upprätthållas. En välfärd, som under de åtta år alliansen hade regerat, systematiskt hade försämrats för att betala för alla skattesänkningar riktade främst till bättre bemedlade.

Försvarsanslagen bör öka, därom råder enighet. Men det är mer än rimligt att man också på ett tidigt stadium talar om hur satsningarna ska betalas.

Bo Bernhardsson/Efter Arbetet