När jag var i USA sommaren 2015 kom jag i samspråk med en man som frågade ”Vilka är Sveriges fiender?”. Jag var tvungen att fundera lite grand. Har Sverige fiender? Vi har inte varit i krig i vårt närområde på hundratals år. Tittar vi i backspegeln har Danmark och Ryssland varit våra historiska fiender. Vi låg i konflikt med Danmark väldigt länge och vi har utkämpat fem krig mot Ryssland. Jag skulle inte vilja kalla vare sig Danmark eller Ryssland för fiender, men Ryssland är det land som utgör någon form av säkerhetspolitiskt hot.

Ryssland är en stormakt som drömmer om den gamla rollen som en av två globala supermakter. Rysslands invasion av Ukraina visar att landet inte drar sig för  att använda vapenmakt i syfte att vinna territorier. Frågan vi måste ställa oss är huruvida Ryssland direkt hotar Sverige och hur detta eventuella hot bäst möts.

Om Ryssland skulle gör en militär expansion i Östersjöområdet är det inte Sverige som är det första målet utan de baltiska staterna. Samtliga dessa tre stater är medlemmar i Nato. Om Ryssland anfaller någon av de baltiska staterna kommer de att befinna sig i krig med Nato, dvs USA. Om Ryssland i det läget skulle besätta till exempel Gotland blir vi automatiskt Natos allierade utifrån principen om fiendens fiende.

Det finns med andra ord inga säkerhets- eller försvarspolitiska skäl att bli medlemmar i Nato, så varför vill då högern nödvändigtvis göra Sverige till medlem? Svaret är rent politiskt och ideologiskt. Högern anser att ”Sverige hör hemma i Nato”. Högern vill se ett Sverige som på den utrikespolitiska arenan svansar efter USA. Högern vill inte se Palmes utrikespolitiska hållning, de vill se Bildts. Högerns förälskelse i Nato har inget med Sveriges säkerhetspolitiska intressen att göra, utan det handlar om strategisk utrikespolitisk positionering.

Peter Johansson/Efter Arbetet