Ytterhögerns drottning

Petter Larsson om Marine Le Pen och den franska radikalhögerns frammmarsch.

”Fransmännen tycker som vi” jublade Marine Le Pen inför ett par tusen aktivister i den fashionabla parisförorten Boulogne-Billancourt i slutet av januari. Dagen innan hade en opinionsmätning visat att allt fler sluter upp kring Front Nationals världsbild. Partiordförande Le Pen kunde ägna sitt tal åt att citera.

En majoritet tror att de flesta politiker är korrupta, tre av fem ser globaliseringen som ett hot. Sju av tio tycker att landet har för många invandrare och ännu fler tror att islam är oförenlig med det franska samhället.

Och de drömmer om förändring. Nästan nio av tio vill ha ”en riktig ledare som kan återställa ordningen”.

Frankrike 2013 börjar låta som en tysk ölstuga på 30-talet.

I förra veckan kom dessutom en mätning, denna gång från ansedda TNS, som pekar på att allt fler kan tänka sig just Marine Le Pen som den ledaren.

Sedan 30 år tillbaka frågar TNS folk om vilken bild de har av Front National. Och på punkt efter punkt skrivs partiets normalisering nu ut som torra siffror.

Bara 47 procent anser idag att Fronten är ett hot mot demokratin. Under hela 90-talet och 00-talet var andelen mellan 60 och 70 procent.

44 procent ser partiet som ”patriotiskt med traditionella värderingar” snarare än det mer korrekta ”högerextremt och främlingsfientligt”.

Man får gå tillbaka till 80-talet, då Fronten var ny och okänd, för att hitta samma acceptans.

När det stod klart att Nicolas Sarkozy krossat Fronten genom att stjäla deras politik i valet 2007 satte vänstertidningen Libération rubriken ”Le Pen, la Fin” – slutet för Le Pen. De kunde inte haft mer fel.

Förra året drog man förra året ihop 18 procent i presidentvalets första omgång. Och kurvan pekar uppåt. Var tredje fransman säger sig nu ”helt” dela Frontens åsikter. Nästan lika många, 27 procent, kan tänka sig att rösta på den.

Marine Le Pen är den europeiska ytterhögerns drottning.

Inbrytningarna i arbetarklassen har varit avgörande. Tendensen, tydlig sedan 90-talet, är att de gamla kärntrupperna av borgerligt sinnade småföretagare och hantverkare, som tidigt ansattes hårt av modernisering, skatter och stordrift, nu ersatts av industrins män. För varje generation som får rösträtt vinner Fronten mark.

De yngre är visserligen fortfarande radikala i fördelningsfrågor och dessutom mer toleranta än sina föräldrar. Men far och farfar, socialiserade åt vänster av starka fackföreningar och ett inflytelserikt kommunistparti, la främlingsfientlighet och moralkonservatism åt sidan och röstade rött för att försvara sina ekonomiska intressen. De nya generationerna gör tvärtom. De rycker på axlarna åt en klasskamp som aldrig givit dem utdelning och röstar på att köra ut invandrarna istället.

Uppvuxna efter efterkrigstidens guldår har de sett regeringar komma och gå men arbetslöshet och nedskärningar bestå. Den fackliga organiseringen är en skugga, kommunisterna ett grånat, garde, och striden mellan höger och vänster har tunnats ut av samregerande och jakten på marginalväljare. Klasskonflikten konkurreras då ut av det som brukar kallas livsstils- och kulturfrågor: invandring, jämställdhet, EU-politik, sexualitet.

Lite stiliserat står 68-revolutionens arvtagare på den ena ytterflanken, de liberalt sinnade rödgröna partier som söker stöd hos de välutbildade. På den andra flanken står den kulturella kontrarevolutionen i form av en arbetardominerad, auktoritär radikalhöger.

Överallt i Europa är de främlingsfientliga och moralkonservativa idéer spridda långt utanför de högerradikala partiernas väljarkårer. Men att ha ett brett stöd för sina åsikter innebär inte automatiskt valframgångar. Frontens dåliga rykte som extremistparti måste också tvättas bort. Det är Marine Le Pens stora projekt. Redan när hon för två år sedan vann striden om ordförandeskapet lanserade hon ”La dédiabolisation”, avdemoniseringen. Partiet skulle nu befrias från ”djävulsmanteln” och ”misstanken om antisemitism”.

Skinnskallarna försvann från valmötena, man hör inget nostalgiprat om franska Algeriet eller Vichyregimen. Och där hennes far och företrädare Jean-Marie kunde tala om Förintelsens gaskamrar som ”en detalj i andra världskrigets historia”, slår Marine Le Pen fast att den var ”summan av mänskligt barbari.”

Var tredje väljare tycker att hon är sympatisk, varm och hederlig. ännu fler att hon förstår folkets vardagsproblem.

även om ideologin inte ändrats förpackas främlingsfientligheten nu i globaliseringskritik: invandringen är inte rätt vare mot de exploaterade invandrarna eller mot de infödda arbetare som utsätts för lönedumpning. Kampen mot islam kläs i republikens kläder: principen om den icke-religiösa staten (laïcité) måste försvaras mot mullorna. Nationalismen förvandlas till krav på socialt skydd mot Brysselbyråkrater, amerikanska storbolag och kinesiska fabriker.

Ibland låter det som ett eko av den systemkritiska vänstern, men alltid med en nationalistisk touch.

Och i de avindustrialiserade bygderna, där en gång arbetarrörelsen styrde, lyssnar nu både män – och kvinnor.

För med sin mjukare profil och en kvinnlig partiledare har Fronten också lyckats charma en grupp som varit notorisk svår att nå för de högerradikala partierna: de arbetarkvinnor som annars skrämts bort av extremismen. Statsvetaren Nonna Mayer tror att hela valsuccén kan förklaras av kvinnorösterna. Var tredje affärsbiträde är nu frontist.

Om rösterna sociologiskt alltså kommer från den gamla vänsterns naturliga väljare, så ligger den politiska framtiden till höger.

Det är genom allianser med borgerligheten Nationella Fronten kan få vittring på den verkliga makten.

Sedan valförlusten ägnar sig UMP åt evighetslånga inre strider om ordförandepost och inriktning. Var man landar är oklart, men bara 10 procent av UMP:s väljare anser att partiet aktivt ska bekämpa Fronten – en minskning med sex procentenheter sedan förra året. Fyra av tio tycker att Fronten ”har kapacitet att ingå i en regering” och en majoritet att man gott kan ingå allianser om situationen så kräver. Till exempel, får man väl tänka, om regeringsmakten står på spel.

Det är svårt att ta gift på att en ny UMP-ledning i ett pressat läge skulle orka upprätthålla den cordon sanitaire man dragit mot Fronten och säga nej till sex, kanske nio, miljoner väljare.

”Frankrikes situation innebär en möjlighet att ändra 40 års politik, säger Marine Le Pen i Boulogne-Billancourt.

Hon har nog aldrig haft mer rätt.

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I AFTONBLADET

Skribent: Petter Larsson