Kulturkampen

Varför röstar allt fler europeiska arbetare på ytterhögern?

Det är INTE ekonomin, dumbom, utan kulturen.

Ja, ska man i en enda mening förklara varför högerradikala partier, som Front National, Schweiziska Folkpartiet eller Sverigedemokraterna, vinner mark måste man vända på Bill Clintons gamla valslogan om ekonomins betydelse.

Det är en otvetydig slutsats av den Class Politics and the Radical Right.

Här benar två dussin forskare från olika länder i frågan om varför delar av den västeuropeiska arbetarklassen har börjat rösta på en Marine Le Pen eller en Jimmie åkesson.

För det har de.

En majoritet av Sverigedemokraternas sympatisörer är arbetare. Och ungefär så ser det ut för deras systerpartier i bland annat Danmark, Norge och österrike också.

Det här är ju folk vars föräldrar och farföräldrar troget gick på fackmöten och stöttade Erlander eller Mitterand.

Visserligen var den tidens skötsamma arbetarklass konservativ i moral- och kulturfrågor. Men eftersom det var kampen om den ekonomiska fördelningen som var viktigast, så röstade man hellre på en bra a-kassa, än på att köra ut utlänningarna.

I dag gillar dessa väljare fortfarande ofta välfärdspolitik och omfördelning. Men de tar hellre kamp mot invandrare, genuspedagoger och prideparader.

Det stämmer också på sverigedemokraternas väljare. Det visar statsvetarna Marie Demker och Maria Oskarson i sitt kapitel om Sverige. Det är kulturfrågorna som gäller.

Ska man förstå varför måste man tala om den kulturrevolution som går under namnet 68, då den nya vänstern drev fram en bred liberalisering av samhället.

Då politiserades det forskarna i brist på bättre ord alltså brukar kalla kulturfrågor: antirasism, miljö, feminism och hbt-frågor.

Parallellt har partierna nu samlats i mitten vad gäller den ekonomiska politiken.

De har pressats dit av finanskapitalets vetorätt över ekonomin och jakten på marginalväljare. Idag är alla i grunden ense om de stora dragen: marknadsekonomi, budgetbalans, arbetslinjen, skattefinansierad välfärd.

Kampen om fördelningen har klingat av.

Då spelar det mindre roll om man röstar rött eller blått.

även om fördelningskonflikterna givetvis inte försvunnit helt, så har vi alltså fått en ny konkurrerande tudelning: mellan auktoritära och liberala ideal.

På den ena flanken står 68-revolutionens barn: de vänsterliberala, gröna partierna.

På den andra står kontrarevolutionens trupper: de högerradikala, som längtar efter fasta värden, hierarkier, lag och ordning och homogenitet.

De är varandras motpoler, men också lika.

De är båda tämligen ointresserade av fördelningspolitik.

Men som hund och katt i kulturfrågorna.

Och hand i hand mal de ner den gamla uppdelningen i höger och vänster.

Men radikalhögerns framgångar beror förstås också mycket på vad partierna själva har gjort.

På 80- och 90-talen var det vinnande konceptet att mixa ekonomisk nyliberalism med en auktoritär konservatism i kulturfrågor.

Politiker som Jean-Marie Le Pen och Mogens Glistrup rasade mot skatterna, mot byråkratin, facken och sossestaten.

På den tiden hämtade man också många väljare från småborgerligheten, småföretagare och hantverkare. Men det var en, trots allt, rätt begränsad, och krympande skara.

Nu har partierna tänkt om och odlar allt oftare ett slags välfärdchauvinism. Det menar flera av forskarna i boken. Till exempel den schweiziske professorn Hans George Betz och den danska forskaren Susi Meret.

Välfärdsstaten ska räddas – och då måste man stoppa EU-eliternas, invandrarnas och bidragstagarnas plundring, heter det.

Dansk Folkeparti övergav snabbt Glistrups skattehat.

Sverigedemokraterna försitter aldrig en chans veva myten om det förlorade folkhemmet.

Och Marine Le Pen, som nu leder Front National har gjort en rejäl omsvängning från sin pappas retorik och börjat tala om sociala frågor.

Den nya vinnarmixen blir alltså att man står lätt till vänster eller i alla fall i mitten i ekonomiska frågor och långt ut på den auktoritära kanten i kulturfrågorna.

Det gör det ännu lättare att attrahera arbetarväljare. Om den utvecklingen fortsätter innebär det en formidabel utmaning för socialdemokratin.

För som ni säkert redan räknat ut, så handlar frågan om radikalhögerns framgångar också om socialdemokraterna.

Kan de vinna tillbaka sina gamla kärnväljare?

Antagligen inte.

Det skulle krävas att fördelningskonflikten mellan höger och vänster åter blev den helt centrala stridsfrågan i politiken.

Och då måste nog de dominerande partierna alla göra gemensam sak i att tona ner kulturfrågorna. Sluta prata om feminism, rasism, miljö och så vidare.

Ja, ni hör själva hur osannolikt det låter.

En socialdemokrati, som på egen hand hårdfokuserade på fördelningspolitik, skulle däremot förlora stora delar av den liberalt sinnade medelklassen. Det påpekar Herbert Kitschelt i sitt bidrag i boken. Han är professor i internationella relationer vid Duke University i USA och får väl betraktas som ett av tyngsta namnen i antologin.

Antagligen, tror han, kommer socialdemokratin därför att fortsätta hanka sig fram så gott det går. Då reduceras man till ett parti bland andra. Tillräckligt stort för att kunna dominera inom ett mångfacetterat vänsterblock. Men aldrig igen med egen majoritet, när greppet om arbetarna nu gått förlorat.

Class Politics and the Radical Right

Red: Jens Rydgren

Routhledge 2013

TIDIGARE PUBLICERAD I P1 OBS

Skribent: Petter Larsson