Ojämlikhet gör ont i själen

KRÖNIKA. Varför känner vi olust inför tiggaren på gatan, på tanken att få skorna putsade av någon som knäböjer framför oss med nerböjt huvud, ja till och med ett visst förbiilande obehag vid tanken på att låta någon annan ta hand om smutsen därhemma?

är det den konkreta och nakna ojämlikheten i de här situationerna som väcker en motvilja som gränsar till skam hos de flesta? Jag tror det. Och utan att göra anspråk på att veta misstänker jag att den instinktiva känslan av olust inför personligt upplevd ojämlikhet i relation med andra människor är en grundläggande och allmänmänsklig reaktion.

Att befinna sig i överläge på någon annans bekostnad är normalt ingen behaglig upplevelse. Och ju mer ojämlik situationen är desto mer stressande upplevs den antagligen både av den som är i överläge och kan dra någon slags kortsiktig nytta av ojämlikheten som den som uppenbart är i underläge.

Skulle den här motviljan mot ojämlikhet på individnivå plötsligt försvinna när ojämlikheten präglar hela samhället med till exempel stora inkomstskillnader, iögonfallande privilegier för några få och samtidigt utbredd fattigdom eller i varje fall stor arbetslöshet, ohälsa och annat som utmärker ett ojämlikt samhälle?
Jag tror inte det. I Storbritannien har man i tjugo år mätt folks inställning till inkomstskillnader. 80 procent har under hela denna period ansett att de är för stora.

Sannolikt skulle resultatet i Sverige bli något liknande, till och med förstärkt av det senaste årets bittra debatt om bonusar, fantasilöner och elitens övriga privilegier.
Vi har också bakom oss en period av närmare trettio år av stadigt ökad ojämlikhet. En utveckling som förstärkts av en rad politiska åtgärder efter maktskiftet 2006 med det uttalade syftet att försvaga de politiska och fackliga instrument som tidigare gjorde Sverige till ett av världens minst ojämlika länder.

Men även om de flesta instinktivt tycks må bra av jämlikhet i vardagen är det därför inte längre lika lätt att hävda jämlikhetstanken i politiken. Motståndarna är många och mäktiga.
Vi behöver, heter det från borgerligt håll, satsa på individer och inte på kollektiva lösningar. Skattesystemet ska inte missgynna den framgångsrike, skolan ska inte missgynna de begåvade, var och en ska inrikta sig på att ta större eget ansvar för den egna välfärden. Om politiken ökar inkomstskillnader och livsvillkor i övrigt är detta inget problem.

ökad ojämlikhet uttalas inte som mål i sig, verkligen inte. Men om skatte- och socialpolitiken, bostadspolitiken och utformningen av skolan och samhällsplaneringen i stort leder till ännu mer ojämlikhet sägs det bara avspegla det faktum att vi är födda ojämlika och dör ojämlika och att det inte är politikens uppgift att ändra denna naturlag.
Men olusten finns kvar och skadorna på samhället förvärras. Varför, återkommer jag till i nästa KRÖNIKA.

Tidigare publicerad i Skånska Dagbladet

 

Skribent: Håkan Hermansson