Ett svenskt val måste vinnas på svenska förutsättningar. Och Norge är inte Sverige. ändå är den norska socialdemokratins triumf och den rödgröna valsegern verkligt inspirerande och inte så lite lärorik.

Det finns många och specifikt norska förklaringar till varför det gick som det gick. Den internationella krisen har gått Norge nästan helt förbi. Arbetslösheten är den lägsta i Europa. Arbeiderpartiets evigt unge Jens Stoltenberg var populär redan på den tiden, och den är inte så avlägsen, som partiet var nere på 24 procent – att jämföra med dagens 35 procent. Just nu står en air av landsfader kring den gänglige segraren.

Därtill är norsk borgerlighet svårartat splittrad. Skälet är högerpopulistiska Fremskrittspartiet, som slagit en djup kil mellan anständig borgerlighet och de som i praktiken kan tänka sig samregera med ett parti som hetsar mot invandrare och är i det närmaste helt ansvarslöst i ekonomiska frågor – i Norges fall Moderaternas gamla broderparti Höyre.

Det kan sägas att borgerligheten föll på sin bristande trovärdighet som regeringsalternativ, att de aldrig förmådde förklara hur en alternativ regering till Stoltenbergs rödgröna trojka skulle se ut. Men det räcker inte som förklaring. Sanningen tycks snarare vara den att de rödgröna både var sammansvetsade och har skaffat sig en politisk profil i rättvise- och välfärdsfrågor som tilltalar väljarna.

Det var inte ängslig mittenpolitik med fokus ensidigt inriktat på väljare av typen skattenegativ övre medelklass i storstad, som vann valet för Arbeiderpartiet. Partiet kändes snarare igen på gamla meriter – regeringsduglighet och ett parti för breda folkgrupper med en tydlig social reformvilja och en ambition att förhindra att klyftor vidgas och segregationen breder ut sig.

Norsk borgerlighet måste nu hantera sin besvikelse och det faktum att det överlägset största borgerliga partiet numera mer liknar Sverigedemokraterna än Kåre Willochs gamla Höyre. Prognosen är dyster. Det finns en reell risk att Norge går mot en dansk situation där ett extremt och extremt populistiskt högerparti anger ton och färdriktning för en borgerlighet, som kastar de sista resterna av liberal anständighet över bord för att återta makten.

Men under tiden regeras alltså Norge av en rödgrön regering med omisskännlig vänsterprofil. Och det blev så för att tre partier, varav ett (Senterpartiet) fortfarande måste betecknas som borgerligt i traditionell mening, satsat allt på ett genuint samarbete och inte på ett taktiskt betingat äktenskap med nödtorftigt dolda inre spänningar. Olikheterna finns, men i valögonblicket har de inte upplevts som hinder för de – också i Norge – lättrörliga väljarna.

Vänsterprofil, regeringsduglighet och enighet alltså. Och kunde Jens så inte bara kan utan måste också Mona, Lars, Maria och Peter åstadkomma något liknande.

Tidigare publicerad i Skånska Dagbladet

Skribent: Håkan Hermansson