Före sommaren skrev jag en kolumn där jag ifrågasatte det utländska, inklusive svenska militära engagemanget i Afghanistan. Detta efter att länge haft förståelse för något som i bästa fall kunde beskrivas som en väpnad insats till försvar för civilbefolkningens mänskliga rättigheter mot angrepp från talibanerna och andra reaktionära krafter i det afghanska samhället.

Nu har svenska reportrar kommit på plats och rapporterar om den svenska insatsen. Mycket har handlat om de ökade riskerna för utsända soldater och annan svensk personal i ISAF-styrkan. Också om otillräcklig utrustning, undermåliga fordon med mera.

Av naturliga skäl hamnar själva kriget i skymundan.
Med all respekt för utsattheten hos den svenska styrkan. Men den lyder numera under en amerikansk befälhavare och ses därför som en del av den större amerikanska krigsinsatsen av en stor del av den afghanska – och särskilt den pashtunska – civilbefolkning som lider svårt av kriget. Det ursprungliga motivet för att vara där har korrumperats.

Det är inte för att svenska soldater riskerar livet i Afghanistan som de bör tas hem. En meningsfull militär insats innebär alltid risker. Ibland är de värda att ta. Och kanske var det så vid den tidpunkt för nu rätt många år sedan då Sverige skickade sin första kontingent till norra Afghanistan för att under FN-mandat återställa det som tidigare krig förstört.

Problemet var bara att krigen mellan den för tillfället insatta regimen i Kabul och stora delar av det övriga landet aldrig upphörde. De ideologiska förtecknen har skiftat. Men av egen erfarenhet på plats under de år en sovjetstödd regim behärskade huvudstaden och ett antal stödjepunkter ute i landet så är historien sig kusligt lik.

Kommunisterna i Kabul sade sig slåss för kvinnornas rättigheter och mot medeltida mullors motstånd mot utbildning och sociala framsteg. De störtades av en koalition av krigsherrar som försökte framställa sig som demokratiska patrioter, men mest ägnade sig åt att bekämpa varandra efter etniska skiljelinjer och att ta kontroll över den omåttligt profitabla narkotikahandeln.

Talibanerna skapade under kort tid en slags skoningslös lag och ordning utan att hymla med sitt förakt för västerländsk, eller för all del afghansk, demokrati. När de drevs ut från Kabul var det emellertid för att ge plats åt de tidigare profitörerna, av vilka några tjänat Sovjet på sin tid och andra slagits för olika minoritetsfolk.

Valet på torsdag lär inte ändra denna verklighet en tum. Afghanistans öde avgörs av afghaner. Västs insats har hittills mest bestått i att höja de militära insatserna i inbördeskriget, allt mindre åt att skydda civila eller åstadkomma något som liknar en normal tillvaro för alla afghaner – inklusive de pashtuner som alltmer ses och behandlas som fiender och slaktoffer.
Sverige har inte längre med detta krig att göra.

Tidigare publicerad i Skånska Dagbladet

Skribent: Håkan Hermansson