Jag lovade ju förra veckan att botanisera lite mer i det så kallade Globaliseringsrådets rapport Bortom krisen.
I rådet har alltså suttit fem av den borgerliga regeringens ministrar, folkpartisten och högskoleministern Lars Leijonborg, det nya Centerpartiets ledare, näringsministern Maud Olofsson, finansmarknadsministern och kristdemokraten Mats Odell, moderate utrikesministern Carl Bildt och partikollegan, arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin.
Tillsammans med en rad andra prominenta människor, men slutrapporten bör ändå ge en fin bild av hur högeralliansen tänker och vad som väntar om den vinner också nästa val.

Rådet vill se ”globaliseringsreformer för 40 miljarder” som ”ska stärka den svenska konkurrenskraften”.
Frågan som dyker upp i huvudet på en gammal välfärdskramare blir helt naturligt: Hur fördelas då denna summa till skola och forskning, klimat-smarta investeringar, vård och omsorg?
Men ordet reform är inte vad det har varit.
Den riktigt dyra ”reformen” är ett förslag att slopa värnskatten och göra så att bara tio procent av skattebetalarna betalar statskatt.
Mot detta har dock Svenskt Näringslivs vd, moderaten Urban Bäckström reserverat sig. Han är otålig och vill ha bort all statsskatt med en gång. Platt skatt.
Sverige blir då, så vitt jag kan se, ett land med ett slags omvänd progressivitet. Ju lägre inkomster, desto högre skatt. Detta eftersom jobbskatteavdraget inte gäller för pensionärer, förtidspensionärer, sjuka och dem som lever på den usla a-kassan. Och de blir allt fler.

Ett skäl till reformarbetet är, skriver rådet, att Sverige måste ”ha förmågan att behålla och locka till sig de mest talangfulla människorna”.
Jag antar att det också är därför man vill släppa lös våra universitet och högskolor, som enligt rapporten har ”en stark önskan om ökad frihet”. De ska bli mer som konkurrerande företag på den fria, globala kunskapsmarknaden. Men staten ska naturligtvis fortsätta hosta upp pengar. ”Det får”, betonar rådet oroligt, ”absolut inte innebära att staten känner mindre ansvar för finansieringen av den akademiska sektorn.”
Full frihet, men med statligt betalningsansvar, det vill säga samma fina, liberala formel som gäller för våra gränsöverskridande banker.

Jag satt i rätt många år i styrelsen för Lunds universitet. Jag lärde mig då att ett viktigt mål för nytänkarna i kunskapsbranschen är att locka till sig ”de bästa studenterna”. Lunds universitet bör (så tänker de andra universiteten också) bli det bästa universitetet med de bästa studenterna. Höjden av framgång vore att producera en nobelpristagare då och då, vilket under väldigt gynnsamma omständigheter skulle kunna tänkas inträffa kanske vart
50:e år.
Jag var allmänrepresentant i styrelsen och ibland begärde jag ordet och frågade: ”Var tycker vi att de sämsta studenterna ska utbildas? Varför ska inte de bästa universiteten, de mest excellenta forskarna och de skickligaste pedagogerna utbilda de sämsta studenterna?”
Några tittade medlidsamt på mig. Och när den borgerliga regeringen tillträtt 2006 slängdes politikerna ut ur styrelserna. Näringslivsdirektörerna fick naturligtvis vara kvar. Har de politiska åsikter, vilket de verkligen har, betraktas dessa inte som åsikter utan som beprövad erfarenhet.

Globaliseringsrådet förordar alltså en ”storsatsning på kunskapspolitiken”. Det måste bland annat bli ”fler studenter som pluggar utomlands”. Men det måste också bli ett ”snabbare inträde på arbetsmarknaden”. Det låter oss ana att det naturligtvis inte är kreti och pleti som ska plugga utomlands. Kreti och pleti ska börja jobba så fort möjligt.
Summan av kardemumman är att Sverige måste ta vara på de talangfulla människorna och samtidigt se till så att de talanglösa inte går runt och drar benen efter sig. Vi måste både börja skolan tidigare och gå i pension senare istället för att ligga det fria näringslivet till last.
Studenterna i gemen måste studera fortare och inte ägna studietiden åt studentsånger och nationsliv. Och i andra änden efterlyser rådet ”olika åtgärder för att i praktiken höja pensionsåldern”. Glöm det där med guldkant på ålderdomen.
En underrubrik till rapporten kunde ha varit ”Livet får vänta till en annan gång”.

Ordvalet i rapporten är som ni redan insett lömskt. Man vädjar här och där om samling kring förnuftet, om ”block-överskridande reformer” med sikte på till exempel platt skatt och ytterligare försämringar av socialförsäkringarna. Behovet av sådana reformer anses vetenskapligt underbyggt och inget att ha politiska trätor om.
LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin och TCO-ordföranden Sture Nordh har dock reserverat sig. Det har också ekonomiprofessor Lars Calmfors gjort. Han står visserligen bakom rapporten i dess huvuddrag, men tycker att förslagen är för lite analyserade. Han tycker också att raden av skattesänkningsförslag är för dåligt underbyggda, även om han tror att ”betydande effektivitetsvinster går att uppnå” om man slopar värnskatten och sänker statsskatten.
Här kliar man sig lite i huvudet. Vad menas nu med effektivitetsvinster? Om man genomför skatteförslag som gör de rikare ännu rikare och de fattigaste ännu fattigare. Och om nästan alla måste springa fortare, jobba mer och längre, och leka och njuta mindre.
Om inte den ökade effektiviteten innebär att vi får det mindre slitsamt och att välståndet växer, vad ska vi då med den till?
Jo, säger högern, det kommer att bli bättre för alla sen, i det långa loppet.
Och jag säger som John Maynard Keynes: ”I det långa loppet är vi alla döda”.

Skribent: Röde Orm