”De är på en hela tiden. De säger att alla ska ha frihet, men vad är det för frihet när de övervakar en hela tiden?” frågar artonårige Ali retoriskt när han via film vittnar om hur han blivit orättvist behandlad av poliser.
Han låter som ett eko från Paris förorter 2005 eller Köpenhamns ungdomskravaller 2007.
Läget är inte alls lika akut i Malmö, där föreningen Mer Dialog – skapad av föräldrar och lärare som alltför många gånger hört hur stadens invandrarbarn trakasseras – ordnade öppet möte i tisdags. Men oroligheterna på Herrgården, med bränder, stenkastning och rasistiska polisuttalanden, har satt relationen mellan polis och ungdomar högt på dagordningen. I bänkraderna sitter många politiker.
Andra ungdomar, men även vuxna, säger samma sak som Ali: de eller deras vänner blir stoppade, visiterade och identifierade, utan giltiga skäl. Fel plats, fel utseende räcker.
Sen är det ingen idé att anmäla, för sånt skrivs bara av.
Tonen är god, men samtalet ostrukturerat, flyter iväg. Rädda Barnen vill samla alla goda krafter. Polisen säger att de vill väl. En miljöpartist hävdar att det handlar om samhällets allmänna rasism. Någon pratar om klassamhället. Men i slutändan verkar de flesta ense om att polisen är boven. Fastän de vill väl.
Smartast är idén om ett slags kommunal polisombudsman där medborgarna får veta sina rättigheter och råd om hur de anmäler poliser. Enkel sak, viktig symbol, kanske också verkningsfullt. Kan inrättas imorgon.
Arbetslösheten, trångboddheten, fattigdomen och polisrasismen tar förstås längre tid.

Publicerad i Aftonbladet

Skribent: Petter Larsson