Den 7 februari förra året reste migrationsminister Tobias Billström (M) till Landskrona för att hålla presskonferens. Med sig hade han regeringens förslag om hur anhöriginvandringen till Sverige ska strypas.
Gesten kan inte misstolkas. Moderaterna var redo att ta upp kampen om den främlingsfientliga opinionen.
I lördags arrangerade IF Metall och den tvärfackliga gruppen Jobbare mot rasism en manifestation i parken vid Folkets Hus i samma stad under parollen ”Inga fascister i politiken”.

Jag anländer lite sent, missar de flesta talen, och skarorna har glesats ut – ett punkband ska ha skrämt bort en del, får jag höra. Nu är här väl ett 70-tal personer, gott om fackliga funktionärer i gula västar och några S-politiker. IF Metalls ordförande Stefan Löfven står uppe under cafeterians tak. Luften är regntung.
Manifestationen är ett led i fackens försök att mota tillbaka SD lokalt. Landskrona ska inte längre lysa som en högerradikalismens fyrbåk efter nästa val, hoppas man. Det verkar gå vägen hyggligt. Visserligen regerar stadens borgerlighet i praktiken med stöd av SD, men partiet har ändå tappat mark. En opinionsmätning från i höstas pekar på att var tredje väljare övergett dem. Och någon roll i fanflykten spelar antagligen det fackliga motståndet.

Men SD är en sak, säger IF Metallombudsmannen Kent Hellqvist. Det största problemet är att andra anpassar sig till dem.
Det gäller inte så mycket Socialdemokraterna, även om det kan mumlas en del på gräsrotsnivå där också, förstår jag på Hellqvist. Tokförslag, som när Göran Johansson (S) i Göteborg tyckte att man i strid med Genèvekonventionen skulle utvisa alla insmugglade flyktingar, är tack och lov ovanliga.
Det stora som är på väg att ske i europeisk politik är istället att den etablerade borgerligheten börjat flirta med ytterhögern. Den antifascistiska överenskommelsen som gällt efter andra världskriget bryts i land efter land.

Det gäller även här hemma. Först ut var Folkpartiet med sitt förslag om språktest och en del annat för ett par år sedan.
Idag har Moderaterna – det parti vars väljare enligt SOM-undersökningen tycker minst illa om SD – tagit över. Länge nöjde man sig med att piska upp arbetslösa och sjuka sådär i allmänhet, utan främlingsfientliga undertoner. Men i augusti förra året passerades en gräns. Då gick tre moderatpolitiker till storms mot landets invandrare i Dagens Nyheter. Budskapet var solklart: De lever på bidrag och jobbar svart, erkänner inte barns, kvinnors och sexuella minoriteters rättigheter, utan prioriterar familj, klan, grupp och kultur. Men svenska politiker vågar inte ställa krav på dem, eftersom de då stämplas som främlingsfientliga.
Idéer las sedan snabbt fram. Bland annat ville Moderaterna hindra asylsökande att bosätta sig där de vill, under hot om att mista sina dagersättningar – något man dock tog tillbaka nu i förra veckan. Och så vill man att de ska skriva kontrakt med staten om att de begripit att man inte får slå kvinnor i Sverige.
Ingen tror väl egentligen att den typen av åtgärder spelar någon roll. Men det är inte poängen. Själva förslagen, den utpekande gesten, är poängen.

Visst, Sverigedemokraterna kan vinna några mandat i kommunerna, kanske till och med ett i riksdagen – även om jag inte tror det. Men det stora hotet mot ett anständigt liberalt samhälle kommer snarare från dem som lockas att ta över deras väljare genom att kopiera deras politik.
Så ser de högerradikalas verkliga makt ut.

Skribent: Petter Larsson