KULTUR. Oljan sinar och blir dyr. Det industriella jordbruket blir då omöjligt. Därför måste ett par miljoner svenskar bli ekologiska småbönder igen, annars svälter vi snart.
Det är de bärande idéerna i ekonomijournalisten Gunnar Lindstedts bok Svart jord.
är det ett trick? Vill Lindstedt pröva hur mycket alarmism och lantbruksnostalgi kritikerkåren är redo att svälja för att sedan avslöja oss som grönavågare hela bunten?
Man han menar nog allvar. Och under det senaste året har ju bland annat stigande oljepriser drivit fram en livsmedelskris i 30-40 fattiga länder, med undernäring, hungerkravaller och exportrestriktioner som följd. å andra sidan är majoriteten av världens fattiga just bönder och lantarbetare och de gynnades av de höjda priserna. Så knivigt är det.

I Svart jord bakas argumenten för en global totalomställning in i långa sjok om rysk historia, besök hos amerikanska grisbönder och en svensk potatisförening. Bäst är skildringen av greve Orlovs och Kinneviks erövring av den ryska landsbygden. Här finns inga trilskande småjordbrukare att kämpa mot, bara utfattiga före detta kolchosbönder att lura. Det är bara att grabba åt sig enorma landområden i ett svep, köra in moderna maskiner och konstgödsel och vips har man en ny kornbod. Dömd, om man får tro Lindstedt, att kollapsa eftersom den är oljeberoende.
Jag är inte så säker. Redan i sin förra bok ”Olja” snöade Lindstedt in på oljebristen. Det är lite feltänkt, eftersom klimatkrisen tvingar oss att sluta med fossila bränslen långt innan de tar slut. Men det ändrar inte utmaningen: att driva jordbruk med mindre olja – i ett läge där världsproduktionen kanske måste dubblas de närmaste decennierna.
En sådan ökning är antagligen teoretiskt möjlig också med manuellt jordbruk, som i Kina. Men knappast utan konstgödsel, växtförädling och ett överflöd av billig arbetskraft.
Att slåss för de icke-industrialiserade småjordbruken i Syd är därför en sak. Här är bristen på anständiga jobb det största problemet och alternativet till lantbruket ofta storstadsslummen.

Men Lindstedt tror att krisen måste betyda småskaligt ekojordbruk för lokala behov också i Sverige, ungefär som det prima 50-tal han själv växte upp i. Här gör han nog nödvändighet av sitt eget ideal. De rika länderna kan ju köpa sig fria. Vill vi inte tillbaka till landet – och det finns väl ganska lite som talar för att vi vill det – kan vi betala höga energipriser, eftersom det på nästan alla områden finns dyra oljesubstitut. Däremot måste industrijordbruket förstås spara energi, kanske tanka biobränsle och, framförallt, dra ner på köttproduktionen. Tre fjärdedelar av världens jordbruksmark används idag till betesmark och foderodling. Det är ett gigantiskt slöseri med näring och vatten. Boskapen står dessutom för omkring 18 procent av utsläppet av växthusgaser. Om vi odlar spannmål istället klarar vi kanske både klimatkris och matkris. Det vore en jättelik omställning, men ändå långt ifrån den dramatik Lindstedt målar upp. Vad sägs om att börja med en rejäl köttskatt?

Svart jord
Gunnar Lindstedt
Frank förlag

Artikeln, något kortad, tidigare publicerad i Aftonbladet

Skribent: Petter Larsson