Medierna hade veckan före 1 maj gjort sitt bästa för att mana fram bilden av att detta var Mona Sahlins ödesdag.
”Panik i partiet”, hade huvudrubriken på ett stort reportage i Svenska Dagbladet varit på söndagen. Temat var likadant i det andra borgerliga huvudstadsorganet Dagens Nyheter. ”Mona Sahlins sista chans”, läste jag både här och där.
Det skulle nog bli glest i tågen och på mötena, spekulerades det. Man kunde liksom se hur gamarna satt beredda i trädkronorna.

”är detta en ödesförstamaj för Mona Sahlin?”, frågade radions Kjell Albin Abrahamsson. ”Absolut”, svarade Heidi Avellan, politisk chefredaktör på borgerliga Sydsvenskan.
Klockan var strax efter nio och jag var på väg till Malmö för att hämta fler Efter Arbetet för utdelning och prenumerantvärvning. Jag lyssnade på P1:s ”1 majmorgon med Kjell Albin Abrahamsson”.
Både Mona Sahlin och det skånska namnet på den socialdemokratiska EU-valsedeln, Hillevi Larsson, hade varit gäster i studion.
Så kan man inte ha det ens på 1 maj.
”Som motvikt medverkar två borgerliga ledarskribenter, liberalen Heidi Avellan från Sydsvenskan och centerpartisten Lars J Eriksson från Skånska Dagbladet”, läste jag i en påannons på sr.se, när jag på kvällen skulle lyssna på hela programmet.
Det var rätt roligt.

”Partiet (Socialdemokraterna alltså) har sannerligen sett bättre tider”, började Abrahamsson och lade därmed för säkerhets skull också sig själv i den andra vågskålen.
En av de medverkande var etnologen Jonas Frykman från Lund som berättade om Valborg och 1 maj förr i tiden. Etnologi betydde förr ”folklivsforskning”, men skall idag översättas till ”människor i deras vardag”, förklarade han.
Abrahamsson associerade rätt som det var till en scen i ett skådespel av Kent Andersson, där bakfulla, hemvändande Valborgsfirande studenter möter några arbetare på väg för att förbereda 1 majfirandet. ”Idag är väl samhällsgrupperna inte så skilda åt”, sa Frykman.
Säg inte det, säger jag. För sen kom de båda motvikterna.
Och Kjell Albin Abrahamsson kände sig föranlåten att förklara sig igen. ”Det här programmet är inget religiöst väckelsemöte”.
Två socialdemokrater hade kommit till tals tidigare. Nu var det dags för den balanserande analysen.

”Att stå med banderoller på ett torg lockar inte någon under 45”, sa Heidi Avellan. ”Internationalism är lite för oss finsmakare”(1 Maj är ju den internationella arbetarrörelsens dag.), trodde Lars J Eriksson och föreslog att folk med enklare smak mera ser till ”vad som händer i den egna plånboken”.
Sen kom han in på rikspolitiken. ”Moderaterna var skickliga när de blev de nya moderaterna … det var inget marknadsföringstrick”, tyckte han och fortsatte: ”Socialdemokraterna (däremot) har inte lyckats med sin förnyelse”.
Lars J Eriksson drämde till sist till med att 1 maj överhuvudtaget gav honom ”pilsnerfilmsvibrationer”.
Jag tolkar programmet så att det försökte ta kravet på opartiskhet på allvar.
Men får den verkligen se ut hur som helst?

Nå, blev då denna 1 maj en ödesdag för Mona Sahlin?
Tja, den förhärskande politiska journalistiken älskar den ytliga, personfixerade dramaturgin, politiken som en såpa eller en boxningsmatch. Någon skall räknas ut.
I så fall reste sig Mona Sahlin på nio och vann.
Fotfolket svek inte alls denna 1 maj. Det var fler demonstranter och större publik landet runt. Inte minst i Malmö och Lund, där Mona Sahlin själv talade.
I Malmö lyssnade en mycket större publik än på många år och enligt mina säkra källor var den i hög grad ung och förnyad. Inga pilsnerfilmsvibrationer där inte.
I Lund fick runt 700 personer vända hem utan att ha fått plats på Kulturmejeriet, och det var förstås en förarglig miss att inte ha föreberett tal utomhus denna härliga 1 maj.

Händelsen påminner mig om ett annat möte för snart 24 år sen, när Olof Palme kom till Lund i valspurten. Vi hade i första hand satsat på ett utomhusmöte på Stortorget, men för säkerhets skull också hyrt Stadshallen. På kvällen formligen vräkte regnet ner och mötet flyttades inomhus.
När vi kom till torget hade Stadshallen redan fyllts medan ytterligare något tusental personer stod utanför i ösregnet.
”Vad gör vi”, frågade jag desperat. ”Ta mikrofonen och säg att jag talar igen klockan 20.00”, sa Palme.
Så fick det bli. Många lommade genomsura iväg och jag tänkte pessimistiskt att de kommer nog inte tillbaka. Men en timme senare fylldes Stadshallen till sista plats en gång till.

Skribent: Röde Orm