Snart är det bara en månad kvar till EU-valet. Ett val som utmärks av lågt valdeltagande i alla EU-länder, en tendens som tycks förstärkas i år. Till exempel valde bara var femte LO-medlem att rösta i det senaste valet 2004.

Det minskande folkliga intresset för valet till EU-parlamentet har skett samtidigt som EU:s makt ökat på bekostnad av de nationella parlamenten. Om Lissabonfördraget, som haft så trögt i portföret, dessutom blir verklighet så ökar också EU-parlamentets makt. även det sker på de nationella parlamentens, till exempel den svenska riksdagens bekostnad.

EU är ju så utformat att det saknas raka rör mellan väljarna och den makt väljarna direkt kan utöva kontroll över.
Den överstatliga EU-makten i kommissionen, i det av väljarna nedvärderade EU-parlamentet och i regeringskretsen som fattar de avgörande besluten upphör inte att fungera för att flertalet väljare av likgiltighet, okunnighet eller välinformerat motstånd mot utvecklingen mot mer överstatlighet bojkottar det stundande valet.

Tvärtom. På ett formellt plan funkar EU alldeles utmärkt utan att väljarna lägger sig i. Flykten från valurnorna har kanske också något att göra med denna på sikt rätt kusliga insikt hos väljare som i nationella val kan uppträda som rentav passionerade deltagare. De gånger EU-beslut under senare år, men även längre bak i tiden, underställts folket i nationella folkomröstningar har den demokratiska debatten väckts till liv och känslorna svallat. Inte sällan har de politiska slutresultaten dessutom bestått i svidande bakslag för dom som velat ha mer överstatlighet.

Det finns alltså en nivå, valen till kommun, region och riksdag, där väljarna upplever att de kan påverka och där valdeltagandet i Europa fortfarande är högt – högst i Västeuropa med långvarig demokratisk tradition. Och så har vi EU-nivån där väljarnas sammantagna slutsats i ökande grad tycks vara att det här är en politisk koloss där medborgarens inflytande förblir litet och att detta förhållande inte går att göra något åt.

Det är den här bilden av EU, som inte minst socialdemokraterna måste förhålla sig till på ett förnuftigt sätt. Ett självklart sätt är att betona vikten av att rösta i ett val där de kandidater och partier som bildar majoritet faktiskt utövar makt över vardagsfrågorna. Men det finns ingen anledning att framställa EU-parlamentet som viktigare än vad det är.

Framför allt finns det ingen anledning att knyta resultatet av detta val till förmågan att mobilisera till det verkligt viktiga valet också när det gäller att påverka EU:s utveckling, nämligen valet hösten 2010.

För de svenska väljarna är det då det verkliga slaget står mellan höger och vänster, mellan marknadslösningar och tro på politikens möjligheter. Därför är EU-valet, vad som än sägs, inget skarpt politiskt test. Inte ens om det skulle bli en oväntad succé för Mona Sahlins trupper.

Tidigare publicerad i Skånska Dagbladet

Skribent: Håkan Hermansson