I land efter land samma sak: Krisen drabbar inte blint. Några får betala med arbetslöshet, medan företagen fortsätter dela ut bonusar och aktievinster.
Och överallt ser vi en politisk elit som plötsligt har råd att rädda banker och bilbolag, när det igår inte fanns pengar till skolor och a-kassa.
Inte konstigt att bankpalats stormas, att varslade franska arbetare tar direktörer som gisslan, att regeringar faller och en och annan omdömeslös facklig höjdare dras med i vredesutbrotten från botten.
Som Göran Greider säger i ett inlägg i radions OBS urskiljs nu åter frågor om makt, ägande och klass genom den liberala demokratins dimbildningar.

Man hade kunnat hoppas att dessa gemensamma insikter om vän och fiende, dessa likadana kamper, skulle kunna driva fram en mer omfattande systemförändring.
Men till det krävs en bärare av vreden.
Den europeiska fackföreningsrörelsen och socialdemokratin är ju kraftigt försvagad efter 20 år av nyliberala angrepp. överallt har man accepterat det slags inflationsbekämpingsvansinne, den budgetdisciplin och de återhållsamma lönekrav, som i dagsläget är det sista världen behöver för bryta nedgången.
När krisen nu slår till är det enda man har att komma med lite mer offensiva versioner av liberalernas lösningar.

De mer nydanande idéerna har på senare år istället kommit från den globala rättviserörelsens organisationer.
Men det är en splittrad rörelse med mycket begränsade resurser. När några av dess mer självklara teman nu faktiskt genomdrivs, till exempel hårdare tag mot skatteparadisen och lättnader i Valutafondens krav på sina låntagarländer, så är frågan om rörelsen har kraft att driva på för mer. Jag tvivlar på det, men hoppas jag har fel.

Av den etablerade borgerligheten finns förstås knappast någon systemkritik att vänta. De tvingas nu motvilligt retirera från den mest dogmatiska marknadsliberalismen. Men det är nog också allt, en pragmatisk kappvändning.

Radikalhögern nämns ofta i dessa kris-sammanhang, som en lurande fara. Många teorier hämtar sin näring från 30-talets erfarenheter. De går ut på de lågutbildade massorna ett läge av massarbetslöshet skulle vända sin håg till partier som Front National eller Sverigedemokrarerna och göra landets invandrare till syndabockar.
Men jag tvivlar. Enligt den belgiska statsvetaren Cas Mudde visar nutida forskning inga klara samband mellan arbetslöshet och framgångar för högerradikala partier. Och paradoxalt nog kan det till och med fungera på motsatt vis. Så länge socioekonomiska frågor – som arbetslöshet – dominerar den offentliga debatten har de högerradikala partierna rätt små chanser. De driver ju egentligen bara vad som brukar kallas värderingsfrågor: invandring, brott och straff, familjepolitik.

Min gissning är därför att den politiska världen före och efter krisen kommer att se ganska likadan ut. Vi gör oss av med de värsta avarterna av en extremt liberaliserad kapitalism, som till exempel skatteparadis, superbonusar och finansiella instrument som är så riskabla och snåriga att ingen begriper sig på dem. Men i övrigt: business as usual.
Det vore en lite bättre värld. Men ingen ny.

De två dominerande alternativen just nu kan alltså beskrivas som försiktig socialdemokratisk keynesianism och ännu mer försiktig borgerlig keynesianism. Desto mer intressant är att denna politik är internationellt samordnad genom g20.
För bara ett par år sedan hade ingen trott det var möjligt.
Regeringen Mitterand i Frankrike misslyckades i början av 80-talet kapitalt med sitt keynesianska stimulanspaket – eftersom en stor del av pengarna helt enkelt försvann utomlands.
Sedan dess har det varit en allmän sanning att enskilda länder inte kan göra något liknande, utan att Keynes återkomst just skulle kräva en, som det tycktes, omöjlig internationell samordning. I förra veckan blev denna utopi verklig.
En breda samordningen är ett uttryck inte bara för krisens globala karaktär, utan också för förändrade maktförhållanden. I klartext: USA:s minskade makt.

Militärt är USA groteskt överlägset. Men krigen i Irak och Afghanistan har visat den militära maktens trubbighet. Man kan ockupera länder. Men man kan inte kontrollera dem.

ännu värre är den politiska krisen. Anfallskriget mot Irak och Bushregimens motvilja mot internationellt samarbete har på några få år slagit omvärldens respekt för landet i spillror.

Finanskrisen kan bli långsiktigt viktig just för att den läggs ovanpå dessa andra maktförluster.
Den amerikanska efterfrågan har länge varit världsekonomins viktigaste motor, men drivmedlet har varit asiatiska, arabiska och europeiska pengar.
Vad vi nu ser är hur omvärlden ställer motkrav för att fortsätta hjälpa USA.

Att det är g20 – som inkluderar också länder som Indien, Kina och Brasilien – och inte g8 som fattar blixtbeslut om gigantiska stimulanspaket och regleringar är ett tecken på en framväxande flerpolig värld.
Under g20-mötet i London ökade Kina försiktigt sin röstandel i internationella valutafonden genom att helt enkelt lägga in mer pengar. Många europeiska Natoländer sänder färre soldater till Afganistan än USA vill. Och så sent som för ett par veckor sedan föreslog Kinas centralbankschef rentav att IMF:s valuta SDR skulle ersätta dollarn som global valuta. Det vore spiken i kistan på USA:s ekonomiska makt: man skulle själva få bekosta sin konsumtion – och sina krig.

Vi har alltså ett läge där tre kriser, en militär, en politisk och en ekonomisk sammanfaller.
Det är början till slutet för den tid då Washington kunde bestämma de globala spelreglerna på egen hand.
Det gör i alla fall mig lite optimistisk.

Tidigare publicerad i OBS P1

Skribent: Petter Larsson