I det numera rätt stora skikt i befolkningen som alltid tvekar mellan de politiska blocken och som partiernas strateger framför allt vill nå med sina uppdragsgivares verklighetsbilder är det ännu i april 2009 inte kris in på bara kroppen.

För den här gruppen med jobb och hygglig ekonomi, en slant på banken, villa eller bostadsrätt och mantalsskrivna i storstadsområden är Sverige 2009 ännu ett rätt behagligt land att bebo.
Jovisst, krisen finns. Men den framställs för närvarande främst som ett landsortsfenomen. Det verkar vara det gamla Sverige som sviktar, befolkat av i första hand industriarbetare.

Jovisst, vi hör Anders Borg tala om den värsta ekonomiska krisen sedan andra världskriget. Och värre ska det bli. Och han suffleras av Thomas östros, som dessutom hävdar att det mesta som görs är fel eller görs för sent.

Det är väl som vanligt, det gamla tjafset mellan politiker som antingen vill stanna kvar vid köttgrytorna och det andra gänget som vill komma till. Och media, de svartmålar väl som vanligt. Det är ju det de lever på, att överdriva och skrämma upp folk?

Ja, de som bor i Trollhättan behöver kanske inte skrämmas upp. Var och en förstår ju att om man har hela familjen ståendes på bandet på Saab så är det ju kris för just dom. Men just jag, i det här rätt stora skiktet som dessutom inte intresserar mig för politik men faktiskt tycker att Reinfeldt verkar stabil men Mona Sahlin ger ett darrigt intryck, börjar tycka att krissnacket rentav blivit tjatigt. Kan inte tidningarna någon gång skriva något positivt?

Just nu är det alltså kiss i byxan-läge för väldigt många svenskar, också för många som närmast är födda in i socialdemokratin och har jobb och hus och allt det andra. Skatterna har sänkts och hittills har det i andra ändan inte inneburit drastiska inskränkningar i välfärden. Räntorna på lånen, framför allt de tunga bolånen, har aldrig varit så låga som nu.
Vadå kris?

För att förstå det i sak smått obegripliga opinionsläget just nu är det framför allt ovanstående man bör ha i minnet. Mentalt är Sverige kvar i en högkonjunktur, som i ekonomiska termer blev historia redan i höstas. Krisen är för de flesta ett ännu inte inträffat framtida fenomen. Utom för alla ekonomer som kallt förutspår att en halv miljon svenskar inom kort är arbetslösa, att många av dem snabbt kommer att bli socialbidragsberoende och att skolan, sjukhusen, äldreboendena och allt annat vi förknippar med välfärd får ta oerhört mycket stryk under kommande år.

I det här läget, när kisset i byxan gradvis kallnar är det socialdemokratins förbannade skyldighet att ta sig samman, skaka av sig depression och ilska mot media (berättigad, men fruktlös) och börja slåss för sin egen krispolitik. äntligen hamra in det egna alternativet, som dessutom visar att man lärt av egna tidigare misstag, och låta regeringen det närmaste året koka i sitt eget spad.

Tidigare publicerad i Skånska Dagbladet

Skribent: Håkan Hermansson