OPINION. ”Anders Borg är den bästa finansminister som Socialdemokraterna någonsin har haft”, kommenterade Svenskt Näringslivs chefsekonom Stefan Fölster den borgerliga regeringens vårbudget i onsdags. För mycket pengar till arbetsmarknadssatsningar och för lite till investeringar, tyckte han. I klartext: för mycket åt de arbetslösa, för lite till företagen.
Oppositionen och LO tycker å andra sidan att regeringen inte gör tillräckligt för att motverka den allt mer akuta ekonomiska krisen.
Om det politiska spelet betraktas på detta sätt, vilket regeringen naturligtvis vill att man gör, blir kritiken från både höger och vänster ett tecken på att man intar en välbalanserad position mellan ytterlighetsintressen.
Och det är just i mitten som regeringen – eller i vart fall dess moderata ministrar – vill ge intryck av att de befinner sig.
Att gå från valrörelsens tal om arbetsmarknadsåtgärder som ”bidragsförsörjning” till vårbudgetens förslag på arbetsmarknadspolitiska satsningar är på så vis en intelligent manöver, i ett läge där alltfler människor kommer att bli av med jobbet eller har bekanta som blir det. Detsamma gäller vinterns kritik av storföretagens bonussystem som omoraliska.
Det är politisk strategi av den högre skolan.

Men det är ett riskfyllt spel att säga att man är bättre än originalet. För originalet – Socialdemokraterna – är fortfarande den måttstock man mäts mot. Och politik handlar ytterst inte om PR och om hur man dompterar medierna, utan om vad man faktiskt gör.
Och hur bekvämt det än är att uppfattas som socialdemokrat light i en ekonomisk kris är och förblir Anders Borg och Fredrik Reinfeldt moderater. Försöken att kopiera Göran Perssons landsfaderligt kamerala profil räcker inte. Snarare blir de en black om foten, i ett läge när de statliga utgifterna måste ökas för att stimulera en krympande samhällsekonomi.
Idag måste ekonomiskt ansvar stavas välriktade offentliga satsningar. Att under en recession samla pengar på hög i statskassan leder varken till fler arbetstillfällen, investeringar, ökad trygghet, eller, för den delen, framtida offentliga överskott.
Exempelvis bör de offentliganställda stödjas i en krissituation genom kraftigt ökade statsbidrag till kommuner och landsting. Alternativet är att folk får gå från en trygg offentlig anställning till en otrygg, men offentligt finansierad arbetslöshet. Samtidigt som viktiga välfärdstjänster inte utförs. Det ger knappast ekonomin den skjuts som behövs.
Det är också nu investeringar i nedgångna bostadsområden och i klimatvänliga kommunikationssystem gör bäst nytta, i ett läge när ingen annan vågar göra långsiktiga satsningar.

Det är i frågor som dessa som den borgerliga regeringens grundläggande problem tydligast blottläggs. Reinfeldt och Borg vill framställa sig som ansvarstagande folkhemspolitiker. Men samtidigt är visionen om ett lågskattesamhälle en grundbult i deras långsiktiga projekt.
Recessionen gör denna balansakt väldigt tydlig. De borgerliga intressena står splittrade, och vill alla att staten ska slänga till just dem ett köttben. Vissa skriker på statsstöd, andra på fler sänkta skatter. Det är en ekvation som inte går ihop.

Magnus Wennerhag

Skribent: Magnus Wennerhag