H5N1. Vår tids digerdöd. Alla monsters monster.
Nej, den har inte kommit. Mer lättsinniga personer tolkar det som faran är över.
Andra, till exempel Dr Shigeru Omi, regionschef för Världshälsoorganisationen WHO, skulle nog lägga till ett än. Den har inte kommit. än.
För blir det inte H5N1, så blir det någon ny smitta. Det dyker hela tiden upp nya möjliga massmördare i de kinesiska flodområdena, och varje vår ser jag Uppenbarelsebokens ryttare skymta bland flockarna av gäss, som invaderar Malmö innerstad.
Och vi har fortfarande ingen vaccinfabrik.
Den borgerliga regeringen beslutade för ett drygt år sedan att istället avsätta en miljard för att köpa in vaccin den dag fågelviruset muterar. Pandemigaranti, kallas det.
Vem som nu skulle vilja sälja, om vi får en global epidemi?
Och vem som nu skulle kunna klaga när garantin inte uppfylls?
Vi kan år efter år lägga 40 miljarder på att försvara oss mot en ryss som aldrig kommer, men ingenting på att försäkra oss om eget skydd mot ett långt värre och mer realistiskt hot.

Sådana där hotbilder ska man ge tusan i att måla upp. De skrämmer upp menigheten och döljer hur bra vi har det. Vem kan njuta av en solig dag när någon gnällig vänsternisse står och pekar mot molnen vid horisonten?
Det menar i alla fall DN-journalisten Anders Bolling som i sin bok ”Apokalypsens gosiga mörker” går till modigt angrepp mot alla alarmister och dysterkvistar, som lever på att älta samhällsproblem, uppröras över orättvisor, skriva oroande löpsedlar och som inte begripit att vi lever i den bästa av världar.
Ja, Bolling har snott sin idé från Voltaire. Men ställer honom på huvudet. Här är Dr Pangloss hjälten och Candide en svartsynt olyckskorp.
Mer näraliggande har han snott den från två andra journalister: Lars Truedson – en gång radikal redaktör för tidningen Elevforum – och Magnus Jiborn, som för ett par år sedan skrev nästan exakt samma sak med samma exempel i en artikel i tidskriften Arena.
Jiborn är numera debattredaktör på Sydsvenskan. Se där vad lite positivt tänkande och gnällvänsterbashing kan göra för karriären.

Bollings tes är att den sköna nya värld vi lever i ständigt svartmålas av våldsfixerade medier och bidragstörstiga intresseorganisationer.
Han går igenom en rad områden från rattfylleri till världsfattigdom och lyfter fram data som ska visa att historien rör sig längs en uppåtgående linje mot det paradis på vars dörr vi redan bankar.
Alla fåglar kommit ren, vårens glada gäster.

Det är sällsynt otajmat. Samtidigt som finanskrisen blommar ut i massarbetslöshet och skickar kanske 50 miljoner människor tillbaka ner under den globala fattigdomsgränsen sitter Bolling i Stockholm och grymtar över alla som inte begripit sin lycka.
Jag skulle gissa att han inträtt i en bekväm medelålder, har ett välbetalt jobb på DN och nu känner att han vill kunna njuta sitt otium utan dåligt samvete.

Men visst: krigen blir färre och mindre blodiga, demokratierna blir fler, läskunnigheten har ökat dramatiskt de senaste decennierna och den globala fattigdomen har minskat.
Antagligen, gissar jag, för att folk runt om i världen just inte slagit sig till ro med den värld de har, utan hela tiden slagits för en bättre.
Men Bollings stora problem stavas rättvisa. För honom duger det om de fattiga har råd med livets nödtorft. Varken de globala klyftorna – kanske de största i mänsklighetens historia – eller klassklyftorna i Sverige bekymrar honom, så länge ingen svälter och kurvorna pekar åt rätt håll på sikt.
Det behöver man inte vara råvänster för att kritisera. Till och med liberalismens store moralfilosof John Rawls skulle ha vridit sig i sin grav.
Man han var säkert också en dysterkvist.

Skribent: Röde Orm