Ny tid för LO

Det finns en sund tröghet i demokratiska organisationer, som skiljer dem från ickedemokratiska. I ett börsnoterat företag är det storleken på kapitalet som avgör röststyrkan. I en organisation som LO hanteras kriser ytterst av människor som är valda av andra människor utifrån principen en man/kvinna en röst.

Kapitalet i en demokratisk organisation som LO är inte pengar utan förtroende. Om de fackförbund som nu valt att inte avsätta Wanja Lundby-Wedin har feltolkat stämningarna hos sina egna medlemmar och i övrigt bedömt sakfrågorna i det som till sist blev en Wanja-affär uppenbart galet och verklighetsfrämmande så lär det visa sig i att deras eget förtroende skadas i grunden.
Det finns en demokratisk poäng i detta som säkert inte undgått någon av de fackliga toppar som ägnade närmare åtta timmar åt att besvara frågan, vad gör vi nu?

Att LO-ordföranden tillsammans med övriga ledamöter i AMF Pensions styrelse misskött sitt tunga och väl arvoderade uppdrag och därmed orsakat stora förluster i såväl reda pengar som i förtroende för sig själv är helt klart. Detta oavsett vad den fortsatta utredningen i bolaget senare kommer fram till.

Lika klart är att affären åtminstone tillfälligt vingklippt arbetarrörelsen och utmanat rättskänslan hos både LO-medlemmar och socialdemokrater, som går i spinn när de ser sina företrädare i praktiken kapitulera för den girighetskultur som uppmuntrats och hyllats av deras fackliga och politiska motparter i årtionden.
än värre blir det om det visar sig att det utdelas sidouppdrag i den egna organisationen för att bakvägen höja redan höga ersättningar.

Rättas sådant till genom personbyten i toppen under hårt mediedrev och i en orkan av hycklande skadeglädje från ledarsidor och opinionsbildare, som normalt inte har något till övers för jämlikhetsidéer?

Tja, vad lärde LO av Stig Malms avgång för snart sexton år sedan? En färgstark schabblare ersattes av en färglös efterträdare, som vad han än uträttade inte gjorde ett dugg för att röka ut mångsyssleri, pensionsdribbel och flathet mot näringslivets allt bisarrare belöningsfilosofi i egna och med facket samägda bolag. Den kulturen gled Wanja Lundby-Wedin in i med en smidighet som i andra sammanhang är en av hennes styrkor.

Men nu är det slut med det. Tiden har kommit också för LO att leva som man lär ut på de fackliga grundkurserna. Ska det egna kapitalet förvaltas enligt kvartalskapitalismens regler av groteskt överbetalda personer, som agerar utpressare för att trissa upp löner och förmåner?
Ska de egna ledarna belönas som eliten i det privata näringslivet? Frågorna har alltid funnits där, men nu måste de äntligen få raka svar.

Så kan, välvilligt, beslutet tolkas att låta Wanja Lundby-Wedin stanna kvar och till sist leva upp till det förtroende hon en gång getts. De som gav henne fristen är i grunden medskyldiga och vet om det.

Tidigare publicerad i Skånska Dagbladet

Skribent: Håkan Hermansson