Göran Greider om kapitalet, krisen och reformismens renässans

DEBATT: Den amerikanske folksångaren Pete Seeger, snart nittio år gammal och på femtiotalet svartlistad som kommunist, har ett motto som jag gillar: If you can’t beat them – outlive them! Om du inte kan besegra dem, överlev dem. Mottot skulle kunna stå som överskrift till många av de idéer som formulerats i den långa socialistiska historien och som gång på gång ogiltigförklarats, men som har en egenartad förmåga att överleva. Den förmågan stammar helt enkelt från historien själv: det kapitalistiska systemet vittnar vid varje riktigt djup kris om att någonting annat både är möjligt och nödvändigt.
Ingen vet naturligtvis hur lång och hur djup den nuvarande ekonomiska krisen verkligen kommer att bli. Men så mycket är klart: finanskrisen ger fri sikt och de som vill har nu möjlighet att överblicka systemets historia och hela dess geografiska utbredning. Vissa marxistiska historiker har i årtionden diskuterat teorier om kapitalismens slut, dess terminalkris. Det är fascinerande analyser, gjorda av tänkare som Wallerstein eller Arrighi. De säger oss att kapitalismen existerar så länge den kan expandera, så länge det finns icke-exploaterade och fattiga marginaler dit kapital kan exporteras och där det är gott om billig arbetskraft.
Finns det då någonting i den nuvarande krisen som pekar på att vi står nära en slutkris för kapitalismen? Svaret på frågan är förstås nej. Fortfarande är hela kontinenter – inte minst Afrika – och enorma områden ännu inte exploaterade, ta bara den kinesiska landsbygden. Kapitalismen har, tyvärr, kvar väldiga expansionsmöjligheter.

Men ändå står vi där nu, mer än ett kvartssekel efter att den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama publicerade sina tankar om historiens slut, där tesen var att efter Sovjetunionens fall återstår inget annat för oss än den liberala demokratins stillsamma pysslande med inredningen av världen. Ett kvartssekel senare har mycket av det som lades i skugga i den då nya världsordningen plötsligt blivit blixtbelyst igen. Det globala ekonomiska systemet drabbas av en stroke, och när patienten vaknar upp kommer han att ha glömt mycket av det som lärdes in allra sist: tron på en evig, mer eller mindre problemfri kapitalism, inklusive allt vad det innebär av de moderna privilegier som kallas bonussystem eller hyllande av ökande löneskillnader. Frågor om makt, ägande och klass urskiljs åter genom den liberala demokratins dimbildningar. För bara ett år sedan var vissa tankar och politiska förslag i det närmaste tabu. Nu reses frågan om banker inte borde nationaliseras och skatteparadis öppna sina portar för offentlig kontroll. I den rika världens hjärta har samtidigt den offentliga välfärden under så lång tid avsiktligt tillåtits magra av och bli så anorektisk att det är osäkert om den ens i Västeuropa längre utgör en skyddsvall mot recessionen. Privat överflöd hos de bäst ställda och samtidigt offentligt armod.
När då finanskrisen slår till och får hela världsekonomin att krympa på ett sätt som inte skett sedan andra världskriget, då är det som om en port slås upp där det nyss bara såg ut att finnas en mur. Det kommer att dröja många år innan vi på allvar förmår urskilja vad som finns inom det nya synfältet – under årtiondena sedan Fukuyama kom med sin skrift har den idépolitiska trenden varit en ständig nedskruvning av arbetarrörelsernas och vänsterns ideologiska anspråk.

Jag tror inte att det är den revolutionära marxismen som nu vädrar morgonluft, utan snarare vad jag skulle vilja kalla den samhällsomvandlande reformismen. När allt kommer omkring åstadkom denna reformism större och mer varaktiga samhällsomvandlingar under det förra århundradet än vad revolutionärerna gjorde. Reformismen erkände marknadsmekanismens berättigande och effektivitet, samtidigt som den under sina bästa stunder förmådde tilldela den rätt uppgifter och inte för många uppgifter i samhällsbygget.
När brandröken från den innevarande finanskrisen till slut lägger sig tror jag det är denna samhällsomvandlande reformism som vinner terräng och till slut kanske kan uträtta långt mer än vad den förmådde under den förra reformperioden. Den anas kanske redan i Obamas reformförsök. Den syns i regeringskansliernas plötsliga beredskap att stimulera ekonomin. Och denna reformism kommer, om inte samtliga tecken pekar fel, också att utvinna en helt ny och tvingande kraft ur de utmaningar som klimatfrågan ställer oss inför.

För första gången står vi ju inför två samtidiga globala kriser, den ekonomiska och den klimatmässiga. Kapitalismen avslöjar sig idag för vad den på många sätt är: en misslyckad revolutionär rörelse som visserligen störtade tidigare stillastående ekonomiska system över ända, men som inte förmår hantera de produktivkrafter som den släppt fria i biosfären såväl som i det sociala livet.
Jag är emellertid inte så naiv att jag inbillar mig att en ny vår omedelbart är förestående. Djupa kriser utlöser en rad direkt reaktionära strömningar, xenofobi och återfall i konservativa lösningar i den ekonomiska politiken – det som märktes på det senaste EU-toppmötet. Men på sikt kommer mer makt att återtas av politiken och av det offentliga, annars överlever inte ens kapitalisterna. Inte minst innebär det att mer makt kommer och måste förskjutas från kapital till arbete. Utan den maktförskjutningen och den fördelningspolitik den kan tvinga fram väntar nya, kanske än värre kriser. En politikens och reformismens renässans, det är vad som just nu pågår och det kommer att prägla samhällena under lång tid framöver. Reformismen vinner inte alltid, men den överlever sina motståndare.
Göran Greider

Skribent: Göran Greider