DEBATT. Det som hände under Stoppa matchen i Malmö den 7 mars visade återigen vänsterns splittring. Efter Göteborgskravallerna visste inte den etablerade vänstern om man skulle fördöma de autonoma och ställa sig bakom Göran Persson i hans ros-utdelning till polisen eller om det var polisledningen som hade begått lagstridiga övergrepp på demonstrationsrätten och borde kritiseras? Sedan dess vacklar man i sitt ställningstagande till de autonoma grupperna och man har svårt att analysera och kritisera polisens roll.

Den autonoma vänsterns aktiviteter ligger ofta närmare gränsen för polisens maktutövande och har därför erfarenhet av dess olika strategier för att hantera manifestationer. Dessa erfarenheter kan den övriga vänstern använda sig av i sin analys och parlamentariska kontroll av polisens arbete och befogenheter.

På Motkraft.net finns mycket matnyttig information. Bland annat beskrivs hur polisens strategi för att bekämpa konfrontationer fick motsatt effekt i Göteborg 2001, då varje försök att isolera potentiella bråkmakare slutade med att fler deltog i kravallerna. Rikspolisstyrelsen inledde då en utredning om behovet av omorganisering. Den gamla polistaktiken för att ingripa mot folkmassor etablerades inför fotbolls-EM 1992 och har inte omarbetats sedan dess. Om den gamla modellen byggde på hur man skulle hantera fotbollshuliganer, skulle den nya taktiken snarare anpassas till hur exempelvis en Reclaim the city-gatufest eller globaliseringsprotest såg ut. Rikspolisstyrelsens utredning pågick parallellt med en politiskt tillsatt utredning, Göteborgskommittén, som förklarade att polisen borde satsa på att utveckla dialogmodellen och upphöra med synen på alla demonstranter som ”bråkmakare”.

På institutionen för beteendevetenskap på Linköpings universitet fanns forskargruppen Forum för organisations- och gruppforskning, FOG, som tidigare arbetat för Styrelsen för psykologiskt försvar. FOG följde polisen på deras större kommenderingar och skrev utvärderande rapporter om de masspsykologiska effekterna på polisingripandena mot folkmassor. Problemet med polisinsatserna, menade FOG, var att polisen inte tog hänsyn till hur deras egna insatser interagerade med demonstranterna. Polisen var tvungen att överväga vilka reaktioner massgripanden, insäckningar och batongchocker gav upphov till. Ett grundläggande fel i polisinsatserna var deras oförmåga att skilja på olika sorters demonstranter. Detta gjorde att den stora massan av unga demonstranter, som istället för torra traditionella folkrörelsemarscher hellre anslöt sig till en lösare och spontanare aktion, som en gatufest, riskerade att radikaliseras och stärka samhörigheten med autonoma ”provokatörer”. När polisen urskiljningslöst attackerade alla, gav det upphov till att fler rycktes med i konfrontationerna mot polisen. Det var precis detta fel polisen gjorde i Göteborg, menade FOG, och med den nya taktiken måste polisen förstå hur deras ingripanden påverkar händelseförloppet. Istället för massingripanden skall de ingripa mot enskilda ”bråkmakare” och försöka isolera ”provokatörerna” från vanliga demonstrerande ungdomar.

De olika utredningarna resulterade i att Rikspolisstyrelsen i mars 2004 beslöt att upprätta en nationell så kallad särskild polistaktik, SPT. Den vill undvika att folk dras med i kravaller efter polisingripanden samtidigt som man vill öka andelen som fälls för brott under demonstrationer. För att kunna genomföra detta utan massarresteringar inriktas SPT i högre grad på civilpolisingripanden mot enskilda demonstranter. Insäckningar ska ersättas av ”kvalitetsingripanden”, ”kirurgiska snitt” där enskilda provokatörer plockas ut av civilpolisenheter. De punktmarkerar brottsmisstänkta, för att sedan gripa dem flera kvarter därifrån efter att folkmassan upplösts. Detta har oftast lett till en upptrissad situation där aktivister försvarat sina kamrater och att det i slutändan gjorts åtskilligt fler gripanden än vad man beräknat att göra. Med de nya polisfordonen upprättas antingen ”slussar”, där alla demonstranter visiteras på väg in till manifestationen, eller ”kilar”, trånga passager skapade av fordonen, där polisen lätt kan gå in i en demonstration utan att hela demonstranttåget kan reagera och försvara sig. På så sätt försöker de minimera möjligheten att situationen eskalerar, genom att se till att få demonstranter dras med eller märker vad som sker. Polisdialogen med demonstranter ansågs framgångsrik efter toppmötet i Göteborg och är således en viktig bit i den nya taktiken. Dialoggrupper har upprättats i Göteborg, Stockholm och Malmö. Dessa skall på ett tidigt stadium kontakta demonstrationsarrangörer och bedriva förhandlingar med dem om demonstrationsvägar. Målet är att försöka få arrangörerna att se manifestationen som en gemensam angelägenhet som skall hanteras i samråd med polisen, och på så sätt involvera arrangörerna i ordningsupprätthållandet.
Polisen i Stockholm har testat, efter Göteborgsmodellen, att införa en skala för olika konfliktnivåer som alla motsvaras av en insatsnivå. När dialogpolisen kan förhandla är nivån grön och kravallpolisen håller sig på avstånd i sina bilar. Om läget skärps närmar sig polisen demonstrationen. Vid ytterligare skärpt läge tar polisen på sig hjälmarna och är beredda att ingripa mot demonstrationen. På de allvarligare skalorna struntar poliskommenderingen i ”kvalitativa” ingripanden, utan går tillbaka till massgripanden, insäckningar och att bussa bort aktivister.
I Malmö har en lokal variant av SPT uppstått. Piketpolisen struntar i att använda sig av dialog, vägrar betrakta sammankomster som grundlagsskyddade och tar inte hänsyn till varslade fackliga stridsåtgärder. Istället försöker de lagföra så många som möjligt för brott, antingen genom att gripa dem på plats eller filma och gripa senare.

Petter Larsson skriver i sin ledare i Efter Arbetet den 12 mars att ”Polisen verkar lyckligtvis ha insett att den nya särskilda polistaktiken, som går ut på att undvika att trappa upp spända situationer, faktiskt fungerar. även om man i strid med denna taktik också hade hästar och hundar på plats, vilket alltid är hotfullt, så är det nog denna insikt vi kan tacka för att skärmytslingen inte utvecklades till allvarliga kravaller”. En sådan analys utgår från att hotbilden i huvudsak utgörs av de autonoma. Att civilpoliser fotograferade och filmade demonstranter, att piketbussar och mängder av kravallutrustad polis med hästar och hundar mötte upp vid Baltiska hallen och att demonstranter som fredligt var på väg hem säckades in för identifikation, tillhör tydligen inte hotbilden. Ledningen för Stoppa Matchen verkar dela den analysen, vilket betyder att polisen lyckats med att få arrangörerna att se manifestationen som en gemensam angelägenhet.

Men det finns även röster inom den etablerade vänstern som vågar sig på en annan analys av konflikten. åsa Linderborg skrev i sin KRÖNIKA i Aftonbladet den 22 december 2008 angående händelserna i Salem förra året att ”jag konstaterar bara bland mycket annat att jag aldrig sagt att Sverige är en polisstat – men dock att polisen även i ett rättsamhälle begår övergrepp. Det är när vi inte reagerar på dessa som polisstaten kan bli ett faktum.”

Jytte Guteland(SSU) gick i Göran Perssons fotspår och vägrade att över huvudtaget gå med i demonstrationståget mot Israel-matchen i Malmö på grund av de autonomas närvaro. Hon tog ett annat tåg hem istället och väl hemma utropade hon att S, MP och V måste ta i hand på att aldrig släppa in de autonoma i ”våra” demonstationer igen. Per Garthons(MP) koleriska utfall mot ”de våldsamma autonoma” verkar inte veta några gränser. De är finniga svennar som bara vill verka coola och om de inte slutar trakassera polisen så kan han inte ansvara för vad hans palestinska vänner tar sig till. Hans gissningar att de autonoma troligtvis är proisraeliska infiltratörer tolkar jag som en närmast patologisk konspirationsteori.

Patrik Strand(V) kritiserar Flamman den 19 mars för ensidig rapportering från Stoppa Matchen, då den enda artikeln var en intervju med Jytte Guteland. Chefredaktör Lena Malmberg svarar att Jytte Guteland ”som ju inte är någon betydelselös person inom vänstern, fick förklara varför hon agerade som hon gjorde och formulera sin syn på hur liknande situationer i framtiden ska hanteras”(…)”vi betraktar oss även som Jytte Gutelands och övriga vänsterns tidning”.
Anser Lena Malmberg att även den autonoma vänstern tillhör ”övriga vänstern” och borde komma till tals i Flamman?

I Arbetaren/Zenit den 27 mars sträcker dock Petter Larsson ut en hand till de autonoma och menar att inkludering och dialog är vägen framåt. Jag håller med, hela vänstern vinner på gemensamma krafter.

Cecilia Mattsson
medlem i Vänsterpartiet Landskrona

Skribent: Cecilia Mattsson