KULTUR. Om någon till äventyrs tyckte att Bridget Jones Dagbok var en lite väl djupsinnig film så finns nu en mer lättsam version i En shopaholics bekännelser.
Den unga Rebecca Bloomwood (Isla Fisher) ramlar in på en tidningsredaktion där hon inte hör hemma, men gör succé på sitt eget lilla vis och får ihop det med redaktören Luke Brandon (Hugh Dancy), innan sanningen om hennes hetsklädköp kommer ikapp henne och allt ser ut att rasa.
Här finns ljuspunkter. Hur Rebecca och kompisen Suze plockar fram tequilan när det är dags att öppna räkningarna, försöket att googla sig fram till en artikel (ni skulle bli förvånade om ni visst hur ofta det sker varje dag) och skylfönstrens sirener som får liv.
Inte helt charmlöst, men tyvärr heller inte helt harmlöst. Visst, här skållas konsumtionsstressen, märkesfetichismen och företagskorruptionen lätt. Men tätt under ytan av kritik vilar filmen på konservativ träskmark. Det är ju just den Guccivärld som filmen badar i, som vi ska njuta av. Det gäller bara att den unga klassresenären ska återupptäcka föräldrarnas mer strävsamma moral och tygla sitt kvinnliga, irrationella och luststyrda slöseri.
Det är en konservativ hållning, där de fattiga, särskilt kvinorna, uppmanas att hålla i slantarna och inte börja drömma alltför intensivt om den fina världen.
Det understryks med bred penna av kontrasten till de kunniga, målmedvetna maktmännen – förkroppsligade i redaktör Brandon ­– som vet hur man håller i kredikorten, kan bygga företag och hålla ordning.
Det finns bara en sak att säga. Låt inte era döttrar se det här.
En shopaholics bekännelser
Regi: PJ Hogan
I rollerna: Hugh Dancy, Isla Fisher, John Goodman, Joan Cusack, Krysten Ritter

Artikeln tidigare publicerad i HD

Skribent: Petter Larsson