OPINION. ”Duellen” mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt i SVT i tisdags var ingen särskilt spännande historia. På många punkter var de båda partiledarna nästan överens.
Det återspeglar den kanske främsta orsaken till det minskade stödet för Socialdemokraterna och det ökade stödet för Moderaterna. Visst har den ekonomiska krisen betydelse, och visst har Fredrik Reinfeldt och framförallt Anders Borg hanterat den oväntat bra. Inte minst i retoriken. Borg har till exempel kritiserat banker och utan omsvep erkänt en av den svenska nyliberalismens bäst bevarade hemligheter, nämligen att arbetsrätten redan är flexibel.

Men viktigare är att skillnaden mellan de två partierna är för liten för att Socialdemokraterna ska framstå som ett tydligt vänsteralternativ. Och det är inte främst Moderaternas förtjänst. Orsaken finns inom socialdemokratin. Inte hos Mona Sahlin som person, trots att hon inte precis har levt upp till sitt rykte som politiker med en unik förmåga att tala så att folk känner sig berörda. Utan snarare i den politiska tradition som Sahlin är så starkt präglad av, nämligen 90-talets försök att ”förnya” socialdemokratin genom att anamma förenklade liberala dogmer. Det är framförallt det som kan göra Sahlins partiledarskap till ett problem just nu, när chansen finns att formulera en radikal politik.

Det hände inte i tisdagens debatt. I flera frågor framstod faktiskt Reinfeldt som bättre i rent politisk mening. I symbolfrågan om EU-parlamentarikers höga löner menade Sahlin till exempel att det vore ”populistiskt” att säga att politikerna inte förtjänar sina löner, medan Reinfeldt framhöll att man gjort vad man kunnat genom att låta parlamentarikerna betala svensk skatt. I den mer övergripande frågan om klimatproblemen koncentrerade sig Reinfeldt på att koldioxidskatten borde höjas, och fick Sahlin att framstå som otydlig och nästan lite feg när hon förespråkade satsningar på miljövänlig teknik. Dessutom verkade det som om Sahlin ville stödja Volvo och Saab till varje pris, i strid med den traditionella socialdemokratiska linjen att låta omoderna företag gå omkull men erbjuda aktiva arbetsmarknadsåtgärder, exempelvis utbildning, till dem som blir arbetslösa. Det framstod istället som om det var vad Reinfeldt förespråkade.
På en punkt framträdde en avgörande skillnad mellan Sahlin och Reinfeldt. Sahlin riktade ständigt in sig på Moderaternas skattesänkningspolitik och hävdade dessutom att krisen måste lösas med investeringar, inte genom passivitet. Det är bra. Socialdemokraterna och oppositionen överhuvudtaget måste självklart hävda politikens möjligheter när ”marknadens” otillräcklighet är så uppenbar. Att kräva offentliga satsningar är ett sätt.

Men för att verkligen innebära ett politiskt alternativ, snarare än bara ett annat statsministeransikte, krävs mer. Konkreta politiska förslag, absolut; men minst lika viktigt är en annan verklighetsbeskrivning än alliansens. Förslagsvis skulle Sahlin och socialdemokratin kunna inspireras av liberalismen i en djupare mening än de som handlar om entreprenörer och friskolor, nämligen av frihetstanken. Utmana tanken att frihet är en skattesänkning på en tusenlapp – det borde inte vara så svårt – och betona den koppling mellan jämlikhet och frihet som faktiskt är en grund för allt vänstertänkande. Tala om den ofrihet som finns till exempel i arbetslivet eller i arbetslösheten. Och utforma de politiska förslagen därefter.

Skribent: Hanna Pettersson