Skäm ut dem!

OPINION. ”Det är ett dåligt beslut, som ser dåligt ut i världen”. Så kommenterade den israeliske tennisspelaren Andy Rahm att Davis Cupmatchen i Malmö ska spelas utan publik.
Om han har rätt, så är det bra.
Det som tvingat fram de tomma läktarna är protesterna som väntas utanför.
Om det verkligen ser dåligt ut i världen, och då framförallt i Israel, så har protesterna därför fyllt sitt syfte redan innan de ens ägt rum.

Den kritik som riktats mot att Malmös kommunpolitiker skulle ha ”politiserat” matchen genom beslutet om tomma läktare är lite märkligt.
Inte bara därför att det inte är ett mindre politiskt ställningstagande att spela matchen än att stoppa den. Utan också för att kommunen hållit sig strikt till, rimligt befogade, säkerhetsargument.
Om något hade man kunnat tänka sig ett starkare budskap. även om en kommun inte ska eller får bedriva sin egen utrikespolitik, så bestämmer man ju ändå om sina egna lokaler. Man väljer, så vitt jag förstått, fritt vilka arrangemang man tycker är lämpliga och vilka som är olämpliga att hysa – oavsett vad UD säger.

Ingen inbillar sig att man kan tvinga Israel till eftergifter genom demonstrationer eller symboliska bojkotter av idrottsjippon. Till det skulle krävas mer omfattande och långvariga ekonomiska och politiska sanktioner, en typ av allvarligt menad bojkott som är oerhört svår, och kanske oklok, att genomföra. Dels därför att den skulle hota starka politiska, ekonomiska och militära intressen, inte minst i USA. Dels därför att det i nuläget inte finns någon stark opposition att tala om i Israel – som det fanns i till exempel Sydafrika – som skulle kunna dra direkt nytta av en ökad press på landet. I alla fall inte av det senaste valresultatet att döma.

Men det man kan göra är just att skämma ut Israel. I israelernas egna ögon och inför omvärlden. Det är ett sätt att visa solidaritet med den fredrörelse som ändå finns i landet. Men framförallt med den palestinska befolkning, som för bara några månader sedan utsattes för ett angrepp bäst beskrivs som en kolonialkrigsliknande massaker. Ett angrepp, som om det ägt rum någon annanstans – låt säga i Tjetjenien – skulle ha mötts av långt allvarligare internationella reaktioner.

När det så ofta åkallade internationella samfundet – ofta en omskrivning för stormakterna med USA i spetsen – nu inte förmår eller vill tvinga Israel att acceptera de internationella lagarna, så får de folkliga rörelserna agera, på de sätt de kan, med de små resurser de har.
Att sluta upp i protesterna i helgen är ett sätt. Att inte köpa israeliska varor är ett annat. Att kräva av de egna riksdagsledamöterna att de driver frågan om att avbryta importen av israelisk krigsmateriel – stridsvagnsgranater med mera – är ett tredje.
Vi kan, efter mer än 40 års ockupation av Västbanken och Gaza, ett knappt ens avslutat förödande anfall och med en israelisk regering som inte verkar ett dugg intresserad av en varaktig rättvis lösning inte längre hoppas att enbart vädjanden och diskussion skulle räcka för att förmå Israel att dra sig tillbaka till 1967 års gränser.
Som den israeliska fredrörelsens Gush Shaloms grundare och talesman Adam Keller skriver på Efter Arbetets debattsidor skulle idrottsmän – eller andra statsrepresentanter – från ett Israel i fred inte ha några problem i Malmö.
Den dag det finns åtminstone tillstymmelsen till en fredsprocess är de välkomna tillbaka.

Skribent: Petter Larsson