OPINION. Det är inte svårt att förstå desperationen. 34 000 Metallmedlemmar är redan arbetslösa
40 000 till är varslade.
Och vi har en regering som inte bara sänkt a-kassetaket och rustat ner arbetsmarknadsutbildningarna, utan också står närmast handfallen när tillväxten slår över i minus och finanskrisen blommar ut i massarbetslöshet.
Men desperata människor fattar ofta dåliga beslut.
Och hur stor sympati man än kan känna för de Metallanslutna som nu accepterar sänkt lön och arbetstid i utbyte mot att – kanske– få behålla några av de hotade jobben, så är IF Metalls nya avtal krispolitik i ordets sämsta mening.
Det största problemet med detta brott med svensk facklig tradition är att det innebär ett slags avtalsenlig löndumpning. Om enskilda företag får rätt att förhandla fram lägre lön, så undergräver det deras kamraters lönekrav på andra företag. En kapplöpning neråt kan börja, där de anställdas inkomst – och framtida försäkringar och pension – anpassas i krislägen.
Det kan bara kallas flexploatering.
Och vad säger man nästa gång arbetsgivaren lovar jobb mot lägre lön? Var går gränsen? Vid a-kassan?
Dessutom försenas moderniseringen av företagen. Tanken med en solidariska lönepolitiken – lika löner i samma bransch – är ju inte bara att hålla lönerna uppe, utan också att dåliga, lågproduktiva företag, som inte kan betala för sig, faktiskt ska slås ut så att resurserna frigörs till modernare företag eller branscher.
Till det ska läggas att sänkta lönenivåer mer generellt – om den här typen av lösningar skulle sprida sig – är det absolut sämsta som kan hända den svenska ekonomin, eftersom det skulle dra ner efterfrågan i precis fel läge och faktiskt fördjupa precis den kris man avsåg att hantera.
Det är fel väg. Vi kan bara hoppas att inte fler förbund följer efter.

Skribent: Petter Larsson